Kyliga vindar från kontinenten blåste in över centrala Malmö hela dagen innan avspark. Kanske var det en påminnelse om vad som finns där på andra sidan bron. Det stora fotbollseuropa. Ni vet, dit ett lag från Norrbotten aldrig rest men nu var så ytterst nära. Sedan drog matchen igång och Piteå IF fastnade i en stormvind utan att hitta ut på 30 minuter.
Det blev en jakt på nödutgångar som inte fanns.
En Caroline Seger som fick fördela mellan mittfältet här. En Ebba Wieder som hittade ytor större än på Stortorget där.
Och framförallt ett Piteå som visade upp en orgie i felbeslut och tekniska misstag.
Så vinns inga matcher.
Så tas inga guld.
Så tur att chansen inte är borta.
Piteå pratade om mod som nyckeln inför matchen. Att våga spela sig ur situationer och inte bara slå ifrån sig. Det skulle straffa sig i längden.
Mod är bra. Men när det kombineras med nervositet som leder till passivitet, felbeslut och tekniska misstag blir de negativa faktorerna för påtagliga, risken sista tredjedelen för stor.
Rosengård hade så mycket klara chanser att Anja Mittag skulle ha avgjort den här matchen innan 20 spelade minuter.
Det var den kompakta matchbilden som avgjorde den här matchen. Inte att en norska råkade slå ett av alla otaliga felpass.
Hon må ha vunnit tre SM-guld och två silver i Europa. Men jag är säker på att June Pedersen just nu skulle vara beredd att byta allt hon någonsin vunnit för en mästartitel med Piteå. Klubben hon valt att förlägga sina tio bästa fotbollsår i.
Det kunde ha blivit vem som helst som gjorde misstaget. Nu blev det June Pedersen.
Scenerna efter matchen var hjärtkrossande.
Spelarna i Piteå IF gick och tackade klacken.
Alla utom en.
Mot en reklamskylt på kortsidan 60 meter bort satt världens just då ensammast fotbollsspelare med ihopkurad kropp nedsjunken på konstgräset försjunken i sina egna tankar.
Matchen i Kiruna var inte hennes förlust. Inte den i Malmö heller.
De var logiska följder av det lagspel som kallas fotboll.
Fortfarande finns det ingen i Piteå IF:s fotbollshistoria som har legat bakom så många mål som June Pedersen.
En ikon förblir en ikon.
Det kan aldrig två futtiga misstag på en hel karriär avgöra.
Piteå är inte laget där en spelare avgör. Det är kollektivet som sätter begränsningar och skapar möjligheter. Den som tvivlar behöver bara titta på första och andra halvlek.
Piteå är slaget, men inte knockat. Det är ju precis så här lagets historia alltid har skrivits. Framgången har aldrig varit enkel eller självklar. Den har tagits i motvind och uppförsbacke till blickarna från tvivlarna i övriga Sverige. Ett lag som inledde säsongen med två tunga skador och har haft sex tränare inblandade på tio månader tar inget förgivet.
Guldjakten fortsätter och är det på något sätt PIF ska vinna är det när allt talar emot och oddsen sviktar. Det är ju så vi känner laget bäst.