Jag köper faktiskt det unga yrvädret Thea Bergsten hävdar i artikeln, samtalet med Sportens Adam Berlin. Målet är nytt kontrakt, men med flyt och pånyttfött publikstöd på vägen kan Piteå till och med krafsa på medaljplatserna ett par snäpp under den givna megafavoriten Rosengård.
Bygger min tes helt och hållet på vad som kunde skönjas när Piteå hade möjlighet att ställa det tilltänkta bygget på benen under hösten ifjol. 2-3 mot Kristianstad och Malmö, 0-1 mot Häcken och 1-1 mot Vittsjö på LF efter en ofattbar straff i baken. Fortsättningen i vårvinterns träningsmatcher har givit vid hand att Piteå haft medaljlaget Eskilstuna, mittenlaget Djurgården och nykomlingen Umeå i repet utan att vinna. Känslan i gruppen efter de matcherna måste ha varit att de här lagen kan vi vinna över alla dagar i veckan och det är just det. Piteåtjejerna måste få tillbaka den där vinnarmentaliteten i gruppen igen och den förnimmelsen skapas inte över en natt.
Under de småtunga säsongerna 2019,20 och 21 - jo, 2019 kan räknas dit trots att laget endast förlorade fyra allsvenska matcher, tänka sig. Det var ändå en besvikelse för klubbens många supporters och röster höjdes till och med för tränar och sportchefsbyte. Vilket svammel!
Strandh och Carlsson har inte haft den skralaste av allsvenska budgetar att hantera, men med tanke på helheten har de fått ut överlägset mest över tid. Tolv raka allsvenska säsonger - varav en guld och tre andra medaljsäsonger - av en klubb i en medelstor svensk stad högt upp i norr är en bragd i sig. Som damfotbollen utvecklats i och med att många europeiska storklubbar klivit in i matchen ska Piteå normalt spela rollen som humlan som egentligen inte ska kunna flyga.
Men flyga kommer de att göra den här säsongen också om de nu inte blir vingklippta av skador. Den risken finns tyvärr med en till numerären tunn trupp.
Slipper PIF tunga skador på vägen är jag inne på att Stellan Carlsson, Strandh och de övriga runt laget är på väg mot ett stabilt bygge igen. En hel del talar för det!