Från högsta topp till djupaste dal behöver avståndet inte vara långt. I den 52:a minuten var det så oerhört skönt att vara svensk på Olympiastadion i Kiev. Hjärtat ville hoppa ur kroppen, adrenalinet pumpade, vi hoppade skrek, sjöng, kramade vandra och livet var så där underbart som man alltid vill att det ska vara.
Men förr eller senare vaknar man upp ur alla drömmar. I det här fallet tog det bara två minuter för att vakna och tio minuter för att förstå att vi bara stått vid porten till himlen, vi fick aldrig gå in. Istället skickades vi bort till den hemskaste av alla platser. Det var fruktansvärt.
På tio minuter försvann all energi på läktaren, det var som att sticka hål på en ballong. Sedan låg den där sprucken och omöjlig att fylla med luft igen.
Redan i första halvlek syntes tydliga varningssignaler. Sverige med en rad spelare utan större mästerskapsrutin såg inte mentalt redo ut att spela inne i den kokande kitteln inför tiotusentals fanatiska hemmafans. Då hjälpte det liksom inte att vi tusentals svenskar gav vårt bästa stöd.
Även om det var 0-0 i paus så var det här en match där Sverige var det rädda laget, Ukraina det modigare.
Förnedrelsen efter slutsignalen var totalt. Jag har spelat fotboll i över 20 år. Vid en förlust är det bara att snabbt kliva av planen och gå in i omklädningsrummet duscha och snabbt dra från arenan. Det handlar om att glömma och gå vidare.
I måndags kväll var det totalt omöjligt. Ute på stan väntade hundratusentals ukrainare som skrek, viftade med flaggor, tutade med bilarna och vi tvingades möta dem allihopa under den 30 minuter långa hemvägen. Kontrasten mellan oss de tysta, gamnackiga svenska fansen och ortsbefolkningen var total. Att förlora i Kiev mot värdlandet i den match nationen väntat på i flera år är höjden av förudmjukelse och det värsta - det är inte över.
Vi bor på Camp Sweden som har en helt egen ö i floden Dnepr mitt i Kiev. En säker plats långt bort från all ortsbefolkning. Jo tjenare...
Tror ni inte några Kievbor har ett gammalt militärt fordon som både kan färdas i vatten och på land. Självklart körde de över floden och upp på ön med sitt fordon, viftade med flaggor och skrek Uuuuukraiiiiiina. Suck. Inte ens på ön får man vara i fred.
Och det värsta - det är inte över. Vi stannar en vecka till och det kommer bli många gliringar på stan. Och Kievborna som varit så trevliga tidigare...
Annars har det varit fullt ös på Campen varenda kväll och natt. Stämningen har varit så där upprymd, förväntansfull. Nu blir det inte riktigt samma sak närmsta dagarna i alla fall.
Sveriges match igår känns just nu lika platt och tunn som resekompisen Tottes liggunderlag.
I övrigt har vi hängt mycket på fan zone också. En jättesamlingsplats för fansen som ligger inne i stan.
Noterbart därifrån är att Glenn Hysén gillar att dricka bira, ingen skräll direkt om man har spelat i Liverpool. Draget har överhuvudtaget varit bra. Första kvällen knäcktes sex bord och några bänkar. Sedan var det slut med hoppandet på möblemanget.
Kievborna gillar oss svenskar i alla fall. Många dansar med eller ställer sig bara med öppna munnar och följer spektaklet. Vi svenskar har fått bra rykte här. Men vad tusan hjälper det, det ger inga poäng. Nu är det bara att ta en seger mot England, annars dör den här festen totalt.
Heja Sverige!
Till sist...
...tältet då? Jodå det höll helt tätt trots tidernas oväder. Lika kul hade inte de som hittade sina tält uppe i träden och det var några som gjorde det.