Året var 2006, datumet 15/6 och matchklockan på Olympiastadion i Berlin tickade in på 89:e minuten när Fredrik Ljungberg gjorde 1-0 mot Paraguay i VM: 200606158910.
Adrenalinpåslaget var redan högt. Nu sprängde det alla gränser. Hjärtat har aldrig slagit starkare, det ville hitta sin väg ut ur kroppen. Ändå stod jag på samma fläck. Eller stod är fel ord. Fysiskt var jag svävandes i luften halva tiden. Mentalt var jag luftburen hela tiden.
Euforin, glädjen, lyckan, extasen, lättnaden; det var verkligen alla goda känslor på en och samma gång och det fanns bara en sak att göra.
Jag skrek.
Jag skrek så att stämbanden vibrerade mer än någonsin. Ändå var det märkligt. Mitt i känslor som svämmade över mig, mellan hoppen och vevandet med armarna så hade jag ändå sinnesnärvaro att inse det: jag kunde inte höra mig själv skrika.
Sekunden senare förstod jag varför. 50 000 andra gul- och blåklädda människor gjorde precis samma sak som jag. De hoppade, skrek, kramade om varandra och var fulla av adrenalinpåslag.
Jag hade aldrig varit med om en masspsykos tidigare. Nu vet jag vad det innebär och så länge det är på en fotbollsarena så älskar jag det. Just där och just då fanns bara just här och just nu. I den varma sommarnatten i Berlin existerade ingenting annat.
Jag skulle göra mycket för att få uppleva den kicken igen. Därför åker jag till EM i Ukraina.
Fotboll ses bäst på tv. Såvida du inte har bästa platsen på läktaren och en tv-skärm bredvid dig så får du bäst koll i tv-soffan. Då är antalet repriser och närbilderna överlägset det mänskliga ögat som försöker fånga saker på plats från läktaren.
Men det finns saker teven inte kan konkurrera med. Det är känslan, stämningen, upplevelsen av att vara på plats.
Det är därför jag åker till Ukraina. Den kicken som det ger går inte att uppleva genom teverutan.
Jag och mina vänner kommer att bo på Camp Swedens camping på en ö mitt i Kiev. Sola och bada på dagen - fotboll på kvällen, jag har svårt att tänka mig en bättre semester.
Dessutom är stämningen alltid bättre utomlands än i Sverige. Det är en helt annan grej att se en landskamp på hemmaplan kontra bortaplan. Här är det faktiskt hemma bra men borta bäst som gäller.
Jag har varit på resor till Tyskland, Holland och Finland för att se landslaget. Överallt är det alltid en gemenskap som inte finns på hemmaplan. Alla är där av samma anledning - man är genuint intresserad. Det gör också att ingen är ensam, alla är vänner. Även mellan länderna är stämningen god. I Tyskland såg jag kravallutrustad polis i varje gatuhörn. Men jag såg inte en enda bråkmakare under hela min tid där. Däremot upplevde jag glädje och samförstånd över nationsgränserna.
Men på planen ska vi inte vara vänner. Då ska Sverige trycka till motståndarna. Och egentligen är det bara en sak jag begär inför mitt andra mästerskap. Jag vill uppleva samma känsla som den där kvällen på Olympiastadion i Berlin.
Så Olympiastadion i Kiev. Visa mig vad du har att erbjuda. Visa mig att du kan överträffa en natt som är den bästa någonsin i mitt fotbollsliv.