Tävlingsjävulen, kallar hon den. Den som drar henne runt i spåren, får henne att skjuta fullt och aldrig ge upp.
Och förnimmelsen av medaljsmaken mellan tänderna, förstås. Ingela Andersson är 21 år gammal, men har förmodligen hunnit med mer än många andra ungdomar i hennes ålder. Häftigast hittills var att vinna guld i ungdoms OS säsongen 08/09, en i raden av medaljer hon skördat senaste åren.
- Pappa vågade inte titta på sista skjutningen. Jag sköt fullt och hade två minuters försprång på sista varvet. Det kändes helt overkligt!
Men högst smäller nog telefonsamtalet som förändrade allt.
- Man ringde och erbjöd mig en plats i landslaget och sa att man trodde på mig. Det behövdes ingen betänketid, jag tackade ja direkt. Det samtalet glömmer jag aldrig.
Nya krav
Men plats i landslaget ställde nya krav på fysiken.
- Jag hade hört innan att passen kunde vara rätt brutala, vilket de visade sig vara också. Jag hade Wolfgang Pichler som tränare i början (tidigare personlig tränare till Magdalena Forsberg, reds anm.) och det fanns liksom ingen hejd på hur tunga passen kunde bli. En av mina träningskamrater grät av utmattning efter ett pass.
Plötsligt tränade Arvidsjaurbördiga Ingela Andersson med stjärnor som Anna-Karin Olofsson Zidek.
- Surrealistiskt. I början var jag helt star strucked. Det var häftigt, men efter en tid förstår man ju att de är precis som oss - fast mycket bättre. Man vänjer sig.
Men Ingela åker inte bara skidor med Sverigeeliten, hon studerar ekonomi på universitetet i Östersund också. På heltid.
- Träningen tar upp så mycket tid att det skulle vara omöjligt att ha ett vanligt jobb. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, och det är väl tur det för det har inte blivit många föreläsningstimmar för min del. Jag reser väldigt mycket för tävlingar och läger och läser allt själv.
Livet som elitsatsande skidskytt handlar också till stora delar om att hålla sig frisk, varför Ingela inte gått på bio på hela året för att undvika att bli smittad av förkylningar.
Vill mest av allt
- Det är när man pratar om sådana saker som man förstår hur insyltad man egentligen är, men det är ju det här jag vill mest av allt. Annars hade jag inte hållit på så här, säger hon.
Om det ska kallas uppoffringar eller investeringar få gemene man avgöra, säkert är i alla fall att Ingela som denna säsong gått från junior till senior, har mycket av endera saken att vänta.
- Jag kan inte förvänta mig att vara i toppstriden än på några år. Jag måste ta den här tiden för vad den är, en transportsträcka, och fortsätta kämpa mot mitt mål. Att bli bäst. Och jag tror att jag kan bli bäst, annars skulle jag aldrig fortsätta träna som jag gör.