Ifjol hette vår hockeybilaga Guldkusten. Tre lag var på jakt efter guld. Vi vet hur det slutade och vi vet var vi står nu.
Allt som har hänt senaste tolv månader har vridit upp, befäst och cementerat intresset, spänningen och förväntningarna inför den vilda guldjakt som nu väntar.
Mitt i det här finns Piteå omringad av guldtörstande, spelare, ledare och fans till tre lag.
Drömmar kommer att finnas, spräckas och i slutändan handlar det om att undvika kraschen och leva upp till förväntningarna som leder till paradiset.
Skellefteå AIK, Sveriges mest framgångsrika klubb senaste åren, under ledning av Lars ”Colgateleendet” Johansson har tänkt dominera svensk hockey många år framöver. I våras klev laget upp på toppen. Nu ska man sparka ner alla hot på väg upp. Allra helst Luleå Hockey. Skellefteå är en klubb som inte tänker leva på gamla meriter eller nostalgi utan kräver total hängivelse här och nu. I serieledning sparkade laget Anders Forsberg och innan seriestart lämnade Skellefteå tillbaka SM-pokalen flera månader i förväg. Ett tydligare manifest över att leva här och nu är svårt att hitta.
Luleå Hockey. 1996 hittade laget sin guldåder. Sedan dess har man som mest och bäst fått tag i silver. Vårens möte med Skellefteå slutade i total guldfrossa. Nu söker man Klondike – helst genom att trycka till de kaxiga lirarna från Guldstaden.
Luleå har en tydlig spelidé som trion Jonas Rönnqvist, Tomas ”Bulan” Berglund och Roger Åkerström präntat in i spelarna. Tråkigt? Ja säger vissa. Effektivt i grundspelet? Alla gånger. Guldvinnande i slutspelet? Inte så här långt.
Räkna med att Norrbottens björnar har slickat såren färdigt och är mer motiverat och bättre förberett än på flera år för att gå hela vägen. Precis som för Skellefteå har resan senaste åren burit åt ett enda håll – uppåt.
Sedan finns den klara guldaspiranten i Piteå. Ni vet laget med identitetsvånda som bytte svartrandigt mot rött och som vill heta MSSK Piteå fast man egentligen heter Munksund/Skuthamn.
Namnet och färgerna kommer att spela mindre roll laget går in i säsongen som en av ett gäng guldkandidater. För två säsonger sedan tog jag bilen till slutspelsmatcher i Luleå och Skellefteå men jag behövde bara promenera till LF Arena för att känna på slutspelshockey när den är som bäst. Det var fajt efter varje avblåsning, bra hockey och en dramatik som jag inte sett på flera år.
Sedan dess har MSSK Piteå (nåja vi får väl kalla dom så), värvat två av svensk damishockeys stora affischnamn Emma Eliasson och Pernilla Winberg.
Offensiven kommer hålla. Men klarar backarna sin uppgift tillräckligt bra? Det svaret avgör mycket. Ifjol var laget för svagt framför egen kasse och det blev avgörande.
Dessutom står nya tränarparet Dick Andersson och Bernt Björk i båset med hårt tryck på sig att lyckas. Här gäller det att duon kan vässa laget att vara som bäst när slutspelet drar igång.
Patrik Klüft ska få Piteå Hockey att stava till succé. Inte bara han. Det här kommer att handla om 77-ornas säsong: Klüft, Jonathan Hedström och Daniel Olofsson.
Ska Piteå göra mer än att bara drömma om allsvenskan är det här killarna som måste lyckas. Hedström och Olofsson har all den erfarenhet från elithockey som Klüft saknar. De måste visa vägen på isen och Klüft måste övertyga oss om att han behärskar det taktiska spelet. Fixar killarna det här kan Piteå i vår vara tillbaka i den serie man så snöpligt lämnade för knappt tio år sedan efter 35 säsonger på raken.
Ingen säsong i och runt Piteå har någonsin varit mer spännande än så här. Välkomna till tidernas guldjakt – nu kör vi!