Ingen skidälskare kunde i går vara mer besviken efter den missade medaljen för Charlotte Kalla än vad hon själv var. I TV-intervjun efter loppet var inte bara de annars så glittrande ögonen mörkare än mörka och läpparna föga villiga att öppna sig.
Men det hör till skidjobbet - som gamle mästaråkaren Per Elofsson sa i TV-studion - att låta omvärlden veta vad det är som gick snett, när det har gått snett. Precis som man, i betydligt bättre humör, gärna berättar när det gått bra.
Och detta framgick tydligt i intervjun. Det blev inte som hon ville. Däremot inte om det var kroppen, dagsformen eller materialet som svek.
Något inlindat framgick dock att skidorna kanske inte var helt perfekta, och då tänkte Kalla säkert på glidet. I så fall är ju de tretton sekunder som skiljer fram till bronsmedaljen en bagatell. Hon tappade åtskilligt bara på de lättåkta partierna in mot målet.
En sjunde placering mot världens bästa skidåkerskor skulle annars alla andra svenskor och finländskor eller för den delen, de flesta övriga nationers deltagare, vara mer än belåtna över. Men givetvis inte Charlotte Kalla.
Hennes mål är av naturliga skäl betydligt högre satta än så. Och framförallt på denna sin specialdistans, där hon sällan hamnar utanför prispallen. Men nu har hon gjort det två gånger i följd, i Davos (5:a) och i går.
Det verkar, om vi ska vara ärliga, som om Charlotte under senare år inte utvecklats på samma positiva sätt som framförallt norskorna. Men så ligger hon också betydligt efter dem i träningsmängd.
I en TT-redovisning häromveckan framgick att Charlotte efter förra säsongen låg på 800 träningstimmar under året. En avsevärd mängd men ändå hundratalet timmar eller mer efter Marit Björgen och Therese Johaug, skiddrottningarna i Val di Fiemme.
Johaug, året yngre än Kalla, sägs ligga runt tusen timmar, polskan Justyna Kowalczyk ännu högre.
Nu handlar förstås träning inte bara om timmar utan också om hur dessa timmar används. Men resultaten i Val di Fiemme hittills berättar att det inte kan vara något fel på effektiviteten i konkurrenternas träning.
Så hur ska då Charlotte göra för att nå ifatt de till synes oslagbara norskorna? Ytterligare effektivisera eller öka på träningsmängden? Kanske både ock. Något för den svenska landslagsledningen, Charlotte själv och hennes personlige tränare Magnus Ingesson att grubbla över.
Inför VM var de flesta överens om att Sverige skulle ha stora medaljchanser på mästerskapets enda sträckor med individuell start, alltså 10 km för damer och 15 km för herrar.
Skillnaden mellan dem är att på damsidan fanns endast en med reella möjligheter - alltså Kalla - medan herrkvartetten i princip har fyra man som var och en skulle kunna göra det. Om än Johan Olsson och Marcus Hellner sticker ut som extra hopp inför dagens lopp.
Johan har under hela sin vuxna karriär vistats i skuggan av först Mathias Fredriksson och Anders Södergren, sen Marcus Hellner. Men under de två senaste vintrarna har tendensen svängt - trots återkommande förkylningsperioder, vilket tvingat honom att reducera antalet tävlingstillfällen. Kanhända har det varit till fördel, eftersom Johan under 2012 och hittills i vinter vunnit fyra gånger i världscupen, både med klassisk och fri åkteknik.
Dessutom utklassade han övriga VM-svenskar vid SM i Falun för en månad sedan på just 15 km fritt och spädde på med den imponerande vinsten över Dario Cologna på dennes hemmaplan nyligen.
Låt oss hoppas att Johan har kropp, utrustning och dagsform i dag - i så fall måste det vara oerhört åkstarka herrar för att kunna placera sig framför honom på medaljpodiet!