Tala är silver - är tiga guld?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vårt gamla svenska (?) ordspråk har helt plötsligt fått plats på de olympiska arenorna.
Det har, med full rätt, utvecklats till en hederssak för den aktive att inte utelämna den eller dem som haft ansvaret för skidorna och det som finns under dem. Han eller hon ska ju, för att ta ett näraliggande exempel, inte bara umgås och få service av vallateamet under OS utan kanske under resten av karriären. Och då är det ju inte särskilt klokt att skylla ifrån sig.
Så här har det dock inte alltid varit.
Men så är också vallateam en någorlunda modern företeelse. I skidornas barndom hade varje aktiv själv ansvaret för den egna vallningen. Bara undantagsvis fanns utomstående som hjälpredor. Och då var det också i svåra fören tätt mellan misslyckandena. Men då hette det att det är lika viktigt att kunna valla sina skidor som att åka på dem. Och därför utvecklades en icke officiell hederskodex att aldrig bortförklara ett dåligt lopp på grund av sämre skidor.
Men det var inte alla som följde den outtalade regeln. En herre som den frispråkige Sixten Jernberg sa på sin tid oftast vad han tyckte när det inte hade gått bra. Det här irriterade många av hans yngre konkurrenter som efter sina misslyckade tävlingar oftast reagerade tvärtom i en slags motreaktion mot Sixtens ärliga sätt att säga att det var åt h-e när saker och ting hade fallerat.
Jag kommer speciellt ihåg en presskonferens med Assar Rönnlund, som vid ett större mästerskap på 60-talet satt som silvermedaljör på podiet och sa att allt hade varit hundraprocentigt när han i själva verket råkat ut för problem med utrustningen som gjorde att han möjligen gick miste om guldet. Bara ett par invigda journalister kände till detta men höll förstås tyst för att inte spräcka sin story.
Så visst kan tala vara silver. Men tiga lönar sig ibland bättre.
I TV-intervjun med skidskyttarna Jonsson och Olofsson på lördagskvällen skyllde, som alla kunde höra, ingen av dem ifrån sig. Tvärtom. Allt hade varit bra. Det var först när Magdalena Forsberg, deras läromästare och nu TV-expert, pressade dem som det kom fram att det trots allt kanske inte hade varit hundraprocentigt.
Vallamissen, för det är just vad det handlade om, ger lite oro inför resten av OS. Inte för att de aktiva ska hålla inne med vad de tycker. Utan för att de havsvindar som blåser in mot Vancouver och upp mot bergen där skidåkarna håller till, ger helt andra betingelser än vad våra vallare är vana vid från Skandinavien och för den delen även kontinenten.
Låt oss hoppas att skidskyttets vallateam hittar rätt under fortsättningen men också att längdåkningens med Larry Poromaa i spetsen är hemligheterna på spåren. Det gäller ju inte bara att hitta rätt valla eller pulver utan också att välja rätt par skidor och fixa den struktur dessa behöver.
Eftersom skillnaden var så påtaglig i lördagens skidskytte, ser man vad en fullträff och en mindre lyckad vallning innebär. Vi kan bara hålla tummarna för att de gamla piteåkarna Larry Poromaa (Strömnäs GIF) och Urban Lindgren (Piteå SGIF) tillsammans med bland annat Lina Anderssons pojkvän Mats Eklund hittar rätt blandning när de ska preparera Charlotte Kallas och Marcus Hellners skidor i kväll.
Var så säker på att de har grubblat och resonerat, förmodligen även diskuterat vad som kan vara den bästa lösningen med skidskyttets vallaansvarige Johan Wåhlström från Boden.
Om nu öppningsloppen skulle gå mindre bra - peppar, peppar - kan vi dock vara tämligen säkra på att ingen skyller på vallateamet.
I så fall är tala om inte silver så åtminstone tiga guld.