2017 står för dörren. En sak kan jag lova. Blir det bara hälften så bra som 2016 kan vi se fram emot ett fantastiskt idrottsår.
Historien skrivs medan vi är mitt uppe i den, men det är först med backspegeln i handen i framtiden vi förstår det och kan sortera in den i rätt sammanhang.
Men redan nu står det klart att 2016 var ett av de bästa lokala sportåren någonsin.
Det var så mycket som hände, så många som förtjänade PT-medaljen.
Kandidaterna var inte en, två eller tre som det normalt är. De krävde båda händernas fingrar för att hålla reda på alla.
Där fanns Jenny Fransson, brottaren som visserligen är utflyttad från Piteå sedan länge, men som vann Sveriges första OS-brons i brottning.
Där fanns Piteå IF som tog medalj i damallsvenskan igen. Lisa Södersten, dubbel Europamästare i bågskytte och ständigt aktuella Faith Ikidi var andra kandidater.
Då har jag ändå inte nämnt en nationalidol som Charlotte Kalla, eller två av världens främsta klubbar i kettlebell respektive flugkastning.
Eller varför inte delvis Pitebaserade Luleå/MSSK som tog guld och Michelle Karvinen som öst in mål i match efter match.
Listan var längre än så och en del fantastiska prestationer platsade inte ens. Stellan Carlsson, årets damtränare i fotboll i Sverige, var aldrig aktuell eftersom priset inte går till ledare. SM-veckan och Piteå Summer Games, två succéfyllda evenemang, men utanför prisets kriterier.
Så dags för själva vinnaren. Hon var bäst när det gällde som mest. Visade enorm kyla när allt stod på spel och tog två historiska svenska medaljer. Visserligen på juniornivå, men när Hanna Öberg följde upp med en historisk åttondeplats i sin världscupdebut så vann hon också PT-medaljen.
Ett så svårt men ändå så roligt beslut det år konkurrenterna om PT-medaljen var fler än någonsin.