Många gånger har jag pratat med Stellan Carlsson.
Sällan, kanske aldrig har jag hört honom så besviken som efter 0–4 mot Mallbacken borta.
Hans lag svek ju sina egna principer, sin egen framgångsfaktor. De förlorade inte för att motståndarna var bättre. De förlorade för att de inte tog jobbet.
Piteå IF är inget glamoröst lag. Det är ett lag som tar poäng på taktisk skicklighet och ödmjukhet kombinerat med hårt arbete. Det är laget som var en skräckmotståndare för övriga damallsvenska gäng i 14 raka matcher.
I går skrämde laget inte slag på någon. Möjligtvis bara sina egna supportrar.
På ett sätt kan det vara nyttigt. Förhoppningsvis är det här ett uppvaknade. Piteå har alltid pratat om att de måste slita hårt. Inför säsongen var ett av målen som sattes upp att det ska vara "förjävligt" att möta PIF.
I går frångick de den principen rakt av. Det blir förhoppningsvis en nyttig läxa om vad som krävs. Piteå har visat riktigt hög kvalité i sina bästa stunder, men också alldeles för låg ibland. Lägstanivån måste bli högre.
Nu saknades Josefin Johanssons slit på mitten och det verkar som att den mentala effekten av det var minst lika stor som den spelmässiga. PIF såg alldeles för tunt ut.