Piteå IF:s tre matcher långa segersvit på bortaplan i den allsvenska fotbollen är ett prydligt klubbrekord i sig. Den tio matcher långa förlustfria svit som laget hade mellan hösten 2013 och våren 2014 innan AIK spräckte den är i sig mer imponerande, men skulle de formstarka Piteåtjejerna knäppa Linköping för andra säsongen i följd på LF Arena nästa söndag kliver de också på allvar in i medaljstriden.
Förvånande? Oväntat?
Nej, inte alls för de som följt laget, de individuella spelarnas och organisationens utveckling senaste säsongerna. Det höjs förvisso röster i förskingringen om PIF:s sätt att spela. Att laget skulle satsa mer på offensiven och anfalla a la Barcelona. Nonsens, säger jag. Sportchefen Leif Strand och tränarduon Stellan Carlsson och Andreas Johansson bygger istället likt Lars Lagerbäcks Islandmodell eller till och med – om man så vill jämföra – xxxx Atletico Madridmodell. Stenhård disciplinerad organiserad fotboll där man helt enkelt arbetar hårdare och mer tillsammans än motståndarna. De som vill se gäng som arbetar så till den grad att det går att vrida en liter svett ur tröjorna efter match ska söka sig till LF och heja fram PIF-brudarna.
Ett enstaka mål kan betyda så mycket. PIF hamnade i brygga när Vittsjö vann premiären på LF med matchens enda mål. Sedan stod tabellettan, tvåan och trean på programmet och trots en 2-5-förlust borta mot mästarna Rosengård och kryss mot medaljaspiranterna Göteborg och Örebro reste sig ett professionellt PIF-gäng. 3-0-seger mot topplaget Eskilstuna borta och vips var rödvitt på banan igen.
Många av de allsvenska motståndarna funderar på förstärkningar. Knappast Piteå. Och varför skulle klubben göra det? Centrallinjen går inte att förbättra och på backplatserna och yttermittfältet vimlar det av trotjänare och talang som Lotta Öqvist, Ronja Aronsson, Lena Blomkvist, Lina Johansson, Nina Jakobsson och Irma Helin. Där glömde jag i förbifarten June Pedersen, den rutinerade norskan med den härliga tuffa inställningen, spelsinnet och klippet i vänsterdojan. Apropå rekord måste Junes X-antal inskruvade hörnor vara ett rekord i modern tid.
Herrlaget är på många sätt och vis damgängets motsats när det gäller hårdheten i kepsen. Herrarna har vikit ned sig alldeles för många gånger i jämna matcher på bortaplan. En 5-2-seger borta mot Södertälje i premiären borde skrämt alla okända omklädningsrumsspöken på flykten, men det blev nästan tvärtom. Tänka sig att nykomlingen producerat mest mål av samtliga lag i division I-norra. Hela tio spelare har presenterat sig i målprotokollet och ändå har laget endast två futtiga pinnar ned till nedflyttningsstrecket.
Jag skulle ha kunnat skriva en uppsats om minuspsyken i jämna matcher här, men lämnar det åt sidan för stunden. Tror nämligen fortfarande stenhårt på tränarduon Johan Nordberg och Jens Hedström. De är nog väl medvetna om att viloperioden och kommande uppbyggnad i juli och augusti är minst lika viktig som den mellan januari och april.
Många av klubbarna runt om och under PIF mobiliserar. Huddinge stärker exempelvis med en back från Parma och nedflyttningshotade klubbar som Västerås och Vasalund scannrar marknaden kring landets Superettan-klubbar. Det lär bli ett grymt höstrace. LF-publiken kan spela en avgörande roll…