Nya vindar i talangfabriken
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hetaste publikperioden var den mellan legenden Hasse Svedbergs dagar på isen och skapandet av Piteå Hockey. PIF kvalade ju till högsta serien 1964 med ett profilstarkt gäng. Bröderna Öhman, Lasse och Tore, värvades till en framgångsrik karriär i Modo. Lasse blev till och med landslagsman och elittränare i Modo innan han flyttade hem och gav moderklubben några år som tränare. Det finns en bild i Piteå IF:s klubblokal som säger mer än tusen ord. Lasse i mitten som tränare, ett par inflyttade från småklubbar i länet och resten varav de flesta antingen skulle komma att utvecklas till toppspelare i näst högsta serien eller i eliten. Dennis Berglund, Stefan "Kilton" Karlsson, Peder Stenberg, Stefan Lundkvist, Ronny Ceder, Thomas Becker och Stefan Olsson var några namn hämtade ur första facket. Ulf "Widde" Wikgren, Ulf "Pipen" Nilsson och Lasse Hurtig ur det andra. Ungefär så flöt det på i säsong efter säsong.
Några år innan hade också Piteås hockeypublik fått se det förmodligen bästa - kvalgänget från 1964 får ursäkta - och med rankingtal i landet främsta PIF-gänget i historien. Under ledarna Hans "Frecka" Fredricson och Ivan Gustafsson utmanades då grunden av det Skellefteå AIK som ett par år senare blev svenska mästare. I det materialet fanns Piteåkillar som blivande NHL-stjärnorna Lasse Lindgren och Stefan Persson. Vidare en kedja med Roland Olovsson, Jan Lundkvist och Jan-Erik "Jante" Vidgren. Forwardtrion hade som vana att ofta vinna sin match i matchen mot Hardy Nilssons lina i matcherna mot Skellefteå. Det där med att gamla stjärnor kom hem och missionerade några säsonger i antingen spelar- eller tränarroll har sedan följt ortens hockey som en röd tråd.
Hasse Svedberg, Lasse Öhman, Lasse Lindgren och inte minst Jante Vidgren använde sig av det receptet. Jantes gäng - med hemvändade Skellefteåguldvinnaren Jan Erik Sandberg och dåvarande superförvärvet Kjell-Arne Wikström som spetsar - utmanade blivande elitklubbarna Luleå, HV71 och Timrå.
Piteå Hockey har under klubbens snart 25-åriga historia sett två omgångar gäng som varit uppe och nosat på något liknande. Dels det profilstarka lag som kvalade mot Västerås 87-88 och dels laget som vann första play off-matchen mot Skellefteå AIK våren 03-04. Gemensam nämnare där var att respektive PHC-lag bestod av många egna produkter. Idag, när klubbens riksranking är lägre, är det långt ifrån så. Min bild är att det beror på att de talanger som ligger strax efter de två, tre främsta i varje årskull slarvats bort av olika anledningar. Det har alltid varit så att spetsen försvunnit till den absoluta eliten, men Piteå var under en lång period ytterst skickliga på att förädla lirarna strax bakom. Den tråden tappades bort under några år men idag verkar det som om man har hittat den igen.
Skellefteå AIK kallade till krismöte i slutet av 90-talet med rubriken "Varför får vi inte fram elitspelare när Piteå får det?". Skellefteå tog tag i problemet och är idag världsledande på den fronten. Piteå kan se tillbaka på flera bortkastade år där olika former av grus kommit in i maskineriet. Men jag tror att talangfabriken körs för fulla spjäll igen inom loppet av ett par år.