Genom utskåpningar i Amsterdam, via succéer på Råsunda, obegripliga laguttagningar i Kiev, nederlag i Wien och jobb som måste göras och har gjorts i Dublin och Azerbajdzjan har Erik Hamren lett det här landslaget.
Vad vi har lärt oss under de här snart fyra åren? Det enda vi egentligen kan vara säkra på är att vi inte kan vara säkra på något.
Sån är Erik Hamrén.
Krocken mot föregångaren Lars Lagerbäck kunde inte vara mer tydlig. Riskminimering mot näsan framåt i alla lägen. Defensiven först i alla lägen mot offensiv lust och shining.
Lagerbäck satt på sin post i nio år (delvis med Tommy Söderberg). Erik Hamrén har suttit där i fyra. I dag avgörs om det blir något fler.
Under hans tid har Sverige åkt på förnedrande förluster och överrakande poängvinster.
Jag har sett alla de här matcherna på plats. Utspelade, förnedrade av Holland i Amsterdam i kvalet till EM.
Revanschen hemma med 3–2 mot ett oinspirerat och redan kvalificerat nederländskt lag. De taktiska felvalen mot Ukraina i premiärförlusten i EM. Oförmågan att stänga matchen mot England i samma turnering och vinsten mot ett Frankrike i interna spillror samma EM, när Sverige redan var utslaget.
Vändningen från 0–4 till 4–4 mot ett högfärdigt Tyskland när svenskarna först började spela när de var säkra på sin egen död i matchen.
Tre år har Erik Hamrén varit vid rodret. Vi har fått se mycket – men vi har aldrig fått se hans lag vinna en viktig match mot ett lika starkt eller starkare lag som gått in till matchen med samma förutsättningar (Irland är inte riktigt på Sveriges nivå).
Där är vi nu i dag. Det är vad jag vill se när jag bänkar mig på Friends Arena i kväll. Det är inte bara ett svenskt VM eller inte som hänger på tråden. Det är Hamréns jobb som också gör det. Missar Sverige play off till VM kommer rösterna på hans avgång att väckas.
Kim eller Anders? Tio år har gått, men diskussionen är densamma. Rapporterna från träning pratar om Anders Svensson och Rasmus Elm på mittfältet. Elm har gjort ett par viktiga mål i kvalet, men varit blek i för många matcher. Kim Källström har spelat många sådana här matcher förut, får han chansen kommer han att ta initiativ. Som vanligt kommer han att bli överambitiös, sån är hans läggning. Men jag ser hellre en spelare som vågar, det är vad vi behöver i en sådan här match, än en som knappt syns. In med Kim.
Försvaret har varit Sveriges styrka sen istiden. Så ser det inte längre ut. Varenda match har det bjudits på individuella misstag som ställt till det rejält. Senast mot Azerbadzjan var kantspelet obefintligt. Nu vill jag se ett stabilt svenskt försvar som agerar, inte reagerar, och står för trygghet. Det är på tiden.
Räkna inte med något defensivt spelande Österrike. Det ligger inte i lagets DNA. Det kommer att bli åka av på Friends Arena och matchen kan bli riktigt öppen med två lag som vill framåt. Men det är Sverige som måste vinna. Annars väntar en tung tid för svensk fotboll.