Norges största önskan inför detta hemma-VM på den anrika nationalarenan i Holmenkollen var inte gulduppvisningar av Marit Björgen eller Petter Northug. Nej, det var att ta revansch på Sverige för nederlaget i den olympiska stafetten!
100.000 jublande åskådare kunde också konstatera hur hela tävlingen, från en försiktig början där den norske startmannen blev avhängd, allt eftersom steg till ett nervkittlande crescendo med slutligen Petter Northug i sin favoritposition - bakom ryggen på ständiga retobjektet Marcus Hellner. Och då gick det som det brukar gå: Norge fick sitt eftertraktade guld, sedan Northug väntat till spurten med att förnedra motståndarna.
Men som loppet gestaltade sig förlorade inte svenskarna guldmedaljen - de vann silvret.
Precis som inför Vancouver för ett år sedan var osäkerheten även igår stor inför de svenska mellansträckorna med Johan Olsson och Anders Södergren. Då gjorde de sin plikt, och mer till. Nu underpresterade båda om vi jämför med vad de kan i normala fall.
Marcus Hellner sa inför gårdagens stafett att han helst ville få ett försprång till Petter Northug; Marcus vet att han är chanslös i en spurt. Men han fick - till skillnad från guldloppet 2010 - aldrig det här försprånget. Tvärtom drog Marcus fram sin antagonist ett tiotal sekunder upp till tätklungan. Och i det läget visste alla 100.000 på Holmenkollen och alla miljoner som följde tävlingen i TV vem som skulle vinna.
Med tanke på vilka konkurrenterna i övrigt var, gjorde Marcus ändå en utmärkt prestation när han fixade silvermedaljen.
Daniel Rickardssons förstasträcka höll hög världsklass. Det var han som såg till att spräcka upp fältet. Marcus avslutning höll nära nog världsklass. Utan Northug på sträckan skulle jag ha skrivit att även norrbottningens insats var av hög världsklass.
Tyvärr avslöjade Södergrens lopp att han med stor säkerhet inte kan bjuda upp till guldkamp på sin favoritdistans, femmilen på söndag. I så fall skulle han ha haft ett helt annat bett i sin aktion i går.
I konkurrensen om medaljer på femmilen får vi nog förlita oss på i första hand Marcus Hellner, i andra Daniel Rickardsson. Om de har kraft nog att samköra - fast de måste nog få hjälp av ytterligare några åkare - och rycka sönder startfältet, kanske de kan skaka av sig spurtspöket Northug. Som i dag får kritik även i norska medier för sina pajaserier på upploppet.
Redan Björn Dählie på 90-talet bar sig illa åt, när han förnedrade motståndarna genom att åka baklänges över mållinjen vid några av sina vinster. Men jag tror inte att Dählie menade det som ett hån, han var och är en gentleman; låt oss hoppas att det handlar om ungdomligt oförstånd i Northugs fall.
För Charlotte Kalla brukar 30 km vara i längsta laget. Dessutom har hon åtminstone tidigare inte trivts särskilt bra med masstarter.
Men nu är norrbottniskan i sitt livs form, det har hon visat många gånger under de här VM-dagarna. Och hon får åka dagens tremil med sin favoritteknik och av allt att döma på skidor som är konkurrenskraftiga; vallateamet har verkligen tagit revansch!
Om det här räcker för att sno Marit Björgen och Justyna Kowalczyk på de silver- och guldmedaljer som varit vikta för dem under hela vintern ska bli intressant att följa. Norskan är stor favorit till sitt femte guld och polskan lyser av revanschlusta.
Det betyder att Kalla får slå ur underläge. Hon har fått nytt självförtroende efter sina fina tävlingar i lagsprint och stafett och skulle hon kunna avsluta mästerskapet med en bronsmedalj vore det en prestation.
Sverige har som helhet gjort ett VM som redan nu om inte överträffat så åtminstone motsvarat förväntningarna. Hade inte de uppenbara missarna i vallabussen inträffat, skulle Sverige ha haft ytterligare minst ett par medaljer. Sex medaljer blev det vid VM 2003, sju vid OS ifjol. Det är snudd på något liknande i år!
Frille Eriksson