På måndag är det fotbollsgala i Globen. Två dagar senare fotbollsinvigs nya nationalarenan med matchen Sverige-England. Många ur landets ädla fotbollsadel är på plats och frotteras med namn som superstjärnan Zlatan, Marta och några andra.
PIF-damerna tillhör sedan några år tillbaka eliten, men ingen av den "fattige kusinen från landets-spelare" högt upp i norr nominerades i någon av kategorierna. Att mittbacken Faith Ikidi inte platsar bland fyra utvalda är inget annat än en fet skandal och det är ingalunda på det viset att det bara är vi här uppe som anser det. Ikidi får också högsta betyget, världsklass, när PT betygsätter PIF-spelarnas säsong.
Att tycka att ett lag som blev åtta i allsvenskan egentligen borde ha en spelare med i såväl kategorin årets försvarare som årets anfallare är förstås förmätet. Men om ögat synat örat skulle Jennifer Nobis kunnat platsa i de fyra anfallarnas gäng. Nobissan är en forwardtanks och lagspelare i ordens rätta bemärkelse. Ruggig i en mot en situationer. Hennes statistik när hon skapar något i en mot en lägen måste vara enorm. Att hon dessutom är en tillgång offensivt med sina långa inkast och en av seriens bästa när det gäller att plocka bort bollen efter fasta situationer i defensiv box är en jättebonus. Det enda hon saknar, sina tretton mål till trots, är sniperegenskaperna. Hur som helst är det på sin plats att vikta Nobissans tretton mål i åttondeplacerade Piteå mot Melis, Press och Tyresöstjejernas X-antal. Tyskan Anja Mittag i LdB Malmö spelar ju i en egen division i offensiv box, men paketet Nobis är i totalen mer komplett.
Vet inte hur det går med "rädda Ikidi-aktionen" men jag hoppas och tror att såväl Ikidi som Nobis spelar i PIF:s färger nästa säsong. PIF:s färger, ja. Låt dessa för en gångs skull vara de ursprungliga rött och vitt, enbart rött, eller enbart vitt. PIF är rödvitt. Inte guldfärgat och svart, eller himmelsblå och svart. Tankarna skenar iväg mot skändningshållet när man ibland ser Piteå uppträda i de för klubben udda färgerna på bortaplan.
Tränaren Stellan Carlsson har skapat en trygghet på planen hos tjejerna. Det är tveklöst så. Ändå hävdar jag att det finns mer att kräma ur gänget. Sara Eliasson kommer att ta större steg framöver, June Pedersen har dragits med skador från och till de två senaste säsongerna. Får hon vara skadefri handlar det om en stor offensiv tillgång. Balansspelaren Anna Westerlund sägs dominera stort på en del träningar. Hon kan kliva fram ytterligare. Sofie Persson och Josefin Johansson är två skickliga fotbollsspelare. De kan också höja ribban och är nog inte helt nöjda med den här hösten.
Sedan är jag personligen svag för utvecklingskurvor av den typ jag tycker mig se hos Emelie Lövgren. I unga år var hon bofast i de olika flick- och juniorlandslagen. Flera större klubbar ryckte i henne och hon levde med stora blytunga krav på sig själv. Det stora lyftet kom dock inte så tidigt som hon själv och många andra förmodligen väntat. Emme hade någon tung säsong i PIF och en kanske ännu tyngre i Sunnanå innan hon återvände för en plats på PIF-bänken.
Under säsongen har hon arbetet som undersköterska vid sidan om fotbollen. Men 22-åringen är vältränad som få och jag tycker att hon svarat för flera kanonmatcher mot meriterade motståndare i år. Idag har kraven släppt och det är inte det minsta förvånande för mig om Emelie med hjälp av sin inställning och rutin kommer att ta ytterligare kliv i karriären framöver.
Som skrivet. Stellan Carlsson har tillsammans med Lennart Hedkvist lyft Piteå i år. Men det finns mer att kräma ur gänget. Att Ikidi och Nobis blir kvar är nog trots allt en förutsättning för nästa lyft i tabellen. Å andra sidan. Det är inte spelarnas marknad i damallsvenskan och ingen är oersättlig.