Petter Northug höll Johan Olsson som favorit inför loppet. Ändå var det norrmannen som fixade guldmedaljen på ett beundransvärt sätt. Tala om att vara bäst när det gäller!
Men det gäller i lika hög grad om Johan Olsson. Vid OS för tre år sedan knep han två bronsmedaljer; nu trappade han upp ett pinnhål.
Vågar man tro att han gör om bravaden i söndagens femmil? Det måste han förmodligen, om Sverige ska rädda någon guldblecka i årets mästerskap.
Tyvärr pekar i dag det mesta mot att Sverige gör sitt sämsta internationella mästerskap sedan VM i Liberec 2009. Jag inbillar mig visserligen att båda våra stafettkvartetter kan ta medalj i Val di Fiemme. Men ända upp till den översta nivån på prispallen når knappast någon av dem.
Damerna i dag är definitivt utan chans. Om nu inte någon av norskorna skulle ramla eller göra bort sig på annat sätt. Och det brukar de ju inte göra. Däremot kan nog Sverige vara med och konkurrera om medaljerna där bakom.
Herrarna har en betydligt bättre möjlighet. Åtminstone teoretiskt, även om Hellners missade VM-form ställer till det för lagledningen. Det kan till och med tänkas att han inte ens får åka den sträcka där han varit självskriven i svenska landslaget under så många år.
Herrarnas formation torde offentliggöras i dag. Som jag ser det har Arild Monsen och Lasse Öberg ett par, tre alternativ:
1) Att låta guldlaget från OS köra med undantag av att Anders Södergren byts ut mot Calle Halfvarsson.
2) Att efter Richardsson och Johan Olsson låta Hellner ta tredje sträckan och sätta Halfvarsson i möjlig spurtkamp mot Northug.
3) Att plocka in Emil Jönsson på startsträckan (där han ju vann i Gällivares världscup) och sen fortsätta med Richardsson, Olsson och Halfvarsson.
Det tredje alternativet skulle betyda att Marcus Hellner helt enkelt får stå åt sidan. Överraskande - men med tanke på vad han uträttat hittills i Val di Fiemme inte helt ologiskt. Möjligen lutar det dock ändå mot alternativ nummer ett. Men håll med om att det skulle vara spännande att få se Calle Halfvarsson i en upploppsstrid mot den norske skidkungen!
Storm i ett vattenglas.
När SVT-programmet Uppdrag Granskning kastar sig ut på internationellt vatten försöker man koka soppa på gammal spik. Uppgifterna om höga blodvärden på aktiva under framförallt 90-talet har ältats många gånger och i första hand med VM i Thunder Bay 1995 som utgångspunkt.
På den tiden fanns ingen officiell nivå från FIS, det internationella förbundet, som en övre gräns för deltagande. Den har efter 2001, sedan både provtagning och analysmetoder förfinats, satts till 170 respektive 160 för män och kvinnor.
Själv har jag av högsta medicinansvariga inom FIS fått mig berättat att samtliga medaljörer i Thunder Bay låg skyhögt över den gränsen, upp mot och omkring 200. Alla utom Björn Dählie (i motsats till vad Uppdrag Granskning påstår). Det inkluderar exempelvis svensk-ryskan Antonina Ordina, som tog brons på tremilen. Vladimir Smirnov, som hade flyttat till Sverige några år tidigare, hade tydligen de allra högsta siffrorna.
Inget fel i att syna historien. Men Uppdrag Granskning borde ha haft bättre på fötterna och det är nästintill genant av SVT:s ledning att släppa igenom programmet som det ser ut.
De mät- och analysmetoder som användes före sekelskiftet påstås ha gett ett antal enheter för högt värde. Det kan förklara varför Lars Håland inför en tävling i Lahtis 1997 hade ett resultat på 175, när han i normala fall bruka ligga kring 150.
Att det fanns många fula fiskar med alltför höga blodvärden på 90-talet är otvivelaktigt; avslöjandena i början av 2000-talet verifierar det antagandet. Men jag är övertygad om att både svenska och norska skidåkare har nått sina framgångar tack vare hård träning, inte genom att manipulera blod.