Hockeyvärlden är under ständig förändring. Inom den svenska hockeyn ter sig jakten på talanger allt mer osund. Många av landets elitklubbar bryr sig allt mindre om ungdomsverksamheten och satsar hellre helhjärtat på elitjuniorgängen dit spelare värvas redan i grundskoleåldern i hopp om förädling. Klubbarna längre ned i seriesystemet får vackert satsa på ungdomshockeyn och direkt någon som liknar en hockeydiamant glimmar till rycks hen till elitklubbens hockeyskola/gymnasium.
Luleå Hockey är en klubb som varit ganska hyfsade på att förädla talangfulla juniorer hämtade ur länets övriga hockeyflora. Dock är det ett fattigdomsbevis att knappt en enda utespelare från orten fostrats till landslags eller NHL-spelare sedan Roger Åkerström och Stefan "Skuggan" Nilssons glansdagar (båda födda 1966). Karl Fabricius och Anders "Burra" Burström har förvisso representerat Tre Kronor, men ändå...
Luleåbarnen har genom åren haft mängder av förebilder att se upp till, följa och på nära håll lära av.
PT-reportern Micael Lindgrens faktasiffror i artikeln här intill talar klarspråk. Luleå Hockeys ungdomsverksamhet lämnar mycket i övrigt att önska.
Klubben har hämtat spelare som inte ens gått ur grundskolan från länets föreningar. JVM-spelaren Isac Lundeström och 17-årige backtalangen Nils Lundkvist visas upp som härliga exempel på att den stigen är den rätta att vandra, men det myntet, eller rättare skrivet stigen, har två sidor. En som leder fram och en som leder tillbaka.
Det blev livat i Piteå Hockey-luckan när Nils Lundkvist som pojkspelare valde att spela för Luleå. Pappan Niklas Lundkvist hade under några säsonger dragit upp riktlinjerna för Piteå Hockeys ungdoms och juniorsatsning. Något som också skulle komma att sjösättas tillsammans med ortens mindre klubbar.
Med facit i hand blev den rekordtidiga flytten väldigt rätt för Nils. Två och en halv säsong efter han lämnade Piteå hade han redan dragit på sig Luleås SHL-tröja och backtalangen lär gå tidigt i NHL-draften när det är dags.
Risken att en bra talangfull ungdomskull i en mindre klubb slås sönder när en större plockar russinen ur kakan är inte bara uppenbar utan ofta ett faktum. De talanger som blir kvar, eller inte har möjligheten att en förälder flyttar med, eller kan pendla till och från träningar, när ett par stjärnor sticker väljer ofta att sluta.
Cyniskt kan man hävda att det vore bättre för klubbar som Piteå och Boden att bara idka pojklagsverksamhet och strunta i juniorverksamheten med tanke på att de största talangerna hur som helst slukas av Luleå. Samtidigt är det ju så att högst en av femton får chansen i SHL-trupperna och många kommer tillbaka till moderklubben som bra utbildade elit-prospects. Skillnaden mellan en snittspelare i SHL och en i Hockeyettan har aldrig varit mindre.
Apropå länets och flaggskepp ärades främsta damspelaren genom tiderna med en tavla intill Börje Salming och Göte Wälitalo efter OS-silvret i Turin 2006. Emma Eliassons blev dock nedspottad, nersparkad och vandaliserad. Fortfarande har inte Kirunaföreningarna, av vilka en ärades med Sportspegelpriset för sin hbtq-satsning, åtgärdat problemet. Detta trots att det påpekats flera gånger. Inte minst under inspelningen av Ingela Lekfalks dokumentärfilm "Underdogs". Dokumentärfilmen som har premiär inom kort.