Fotbolls-VM i Brasilien. Fotbollsälskaren i mig slår volter av förväntan.
Människan i mig undrar när galenskapen ska ta slut.
Ett VM i världens mest fotbollstokiga land. Den största och bästa nationen i sportens historia. Fotbollen kommer hem.
Men vad kommer den hem till?
Ett fotbollsälskande folk där bollen rullar på stranden, gräsplanerna, gränderna och favelorna. En nation där fotbollen mer än någon annanstans skänker tro, hopp och glädje.
Men också till ett folk som nekas bra utbildning, sjukvård och sociala reformer för att förbättra sina liv på sikt.
En splittrad nation där fotbollen pumpas in som folkets njutningsmedel. Bedövning för stunden. Men vad händer sen? Efter VM, efter OS om tre år. När miljarderna är satsade, arenorna står tomma och de sociala problemen består. Brasilien brottas inte bara med att vinna turneringen – den långsiktiga kampen är större, viktigare.
Pressen på värdlandet är enormt. Trycket på Neymar ogreppbart. Brasilien måste vinna och han är symbolen. Han spelar för sitt lands framtid. En VM-seger kan ena folket, bygga lugn, stabilitet, framtidstro – ett fiasko sätta igång krav på samhällsförändringar, massiva protester och revolution. Brasilien spelar för framtiden. Jag hoppas den innehåller både fantastiskt spel och ett bättre samhälle för alla.
Laget har alla förutsättningar att vinna VM. Vinsten i Confederations cup ifjol var bländande. Laget är bra sammansatt. Defensiven innehåller turneringens bästa försvarare och tål även skador. Offensiven hänger på Neymar. Är han lika bra som ifjol lyfter övriga också. Kan brassarna omvandla all energi och kunskap till utförande blir laget oerhört svårslaget.
Bakom arrangörslandet finns många kandidater. EM-guld, VM-guld, EM-guld – Spaniens landslag har vunnit tre raka turneringar och upplagan är världens främsta genom tiderna. Stjärnorna finns kvar, men är lite äldre, lite mer naggade i kanten, kanske lite mer mätta. De har redan gjort mer än vad folk trodde. Nu behöver de göra det igen.
Tyskland har stått för charmig offensiv och härlig fart tre mästerskap i rad. Men inget guld sedan EM 1996. Det är snudd på historiskt svagt. Mario Gomez och Marco Reus har fallit bort. Klara avbräck. Håller ett delvis ihåligt försvar och spelarna är fräscha efter långa säsonger med klubblagen finns en jättepotential från mittfältet och framåt.
Argentina. Gammal är äldst åtminstone i backlinjen. Den åldersstigna lagdelen är stora frågetecknet. Håller den fixar Messi, Sergio Agüero, Gonzalo Higuain resten.
Holland rensade precis som i EM-kvalet rent. I EM blev det problem. Nu har det i vanlig ordning varit interna bråk och laget behöver ha Robin Van Persie och Arjen Robben i toppslag. Tror dock på respass i gruppspelet redan. Chile i samma grupp övertygade i slutet av kvalet och har en frejdig härlig fotboll som imponerade redan för fyra år sedan. Skrällvarning.
Italien, England, Uruguay i samma grupp. Stabilt Italien i bästa fall till semifinal. Ungt England slår ur underläge men Uruguay som kvalade svagt har högre kapacitet, slår ut britterna och når topp åtta igen.
Frankrike har funnit harmonin (kors i taket) och ska liksom ett Ronaldo-lett Portugal och Belgien inte räknas bort. Har bronschanser.
Till sist...
...hur slutar det då? Brasilien–Argentina i final förstås. Ärkerivalerna mot varandra. Neymar mot Messi. Deterministiskt. Vinnare: Brasilien.