Efter att ha tillbringat ett par veckor i sydligare nejder med (sol)bad, golf och diverse avkopplande övningar möttes jag vid hemkomsten av en mindre rolig och ett par i och för sig väntade men ändå trevliga besked om Piteå Elit som redan tidigare nått läsarna:
Magdalena Pajalas skraltiga försäsong gjorde att hennes medverkan i förbundets A-trupp säkert ifrågasattes för ett par månader sedan. Men Magda gjorde mot slutet av vintern några övertygande lopp och är ett fortsatt sparkapital, speciellt i sprint men säkert även på kortare klassiska distanser. Jennie Öberg tappade visserligen något av formen efter en sjukdom i samband med U23-VM. Men hennes övriga säsong var så övertygande att förbundskaptenen Rikard Grip vill se henne utvecklas i sommarens och höstens läger tillsammans med de allra bästa svenska damåkarna, totalt nio. För övrigt en rekordung trupp, där den äldsta (Maria Rydqvist) just har fyllt 28 år.
Herrtruppen på tio åkare har betydligt högre medelålder och var väntad. Den ende som plockades upp från ungdomslaget (Team 2015) är Calle Halfvarsson från Mora, som därmed får göra flickvännen Jennie Öberg sällskap i den svenska längdåkningens finrum.
Det står fler och stampar för att komma dit in, när veteraner som Anders Södergren och Johan Olsson avslutar sina karriärer. Men det är ett tag dit; eftersom de satsar inför nästa säsong vill båda säkert vara med och konkurrera över OS i Ryssland 2014 och framförallt VM hemma i Falun 2015.
Lina Anderson är betydligt yngre med sina nyss fyllda 30 år. Men alla i skidvärlden förstår och respekterar Linas beslut. Hon har fått kämpa i motvind under hela sin karriär som senior - trots att den innefattar både olympiskt guld och VM-silver.
Redan under juniortiden kom problem med luftrören och tvingade Lina till pauser under både tränings- och tävlingssäsong. Ändå är hon tillsammans med Charlotte Kalla Sveriges framgångsrikaste junior någonsin. Och inte en enda vinter som senior har Lina kunnat genomföra som hon planerat.
Första gången jag såg Lina Andersson i ett tävlingsspår blev på något sätt typiskt för hennes kortsatta karriär. Då var hon 16 år och hade vunnit alla sina 18 starter under vintern, bland annat dubbelt individuellt plus stafett vid ungdoms-OS i Sundsvall. Men nu handlade det om ungdoms-SM i Högbo utanför Sandviken, där Lina ställde upp trots att hon hade blivit förkyld några dagar tidigare vid just ungdoms-OS. Då fick hon raden av segrar bruten och blev tvåa efter Anna-Karin Strömstedt, blivande J-landslagskollega och guldmedaljör i JVM-stafett 1998.
Alla tränare och förbundskaptener som följt Linas karriär allt sedan hon 1998 som 17-åring vann första stafettsträckan i Sveriges segrande JVM-lag är imponerade av hennes obestridliga talang. Ingen svensk dam har förfogat över sådana resurser, har det bland annat sagts. Och jag ansluter mig helhjärtat till det resonemanget och beklagar att Lina aldrig fick en sportslig möjlighet att utvecklas till den världsstjärna - annat än i sprint - som hon med normala luftrör hade kunnat bli.
Hopp och förtvivlan har kännetecknat karriären. Både för Lina själv och för oss som hållit tummarna. Tack vare att sprint infördes på programmet i såväl världscup som mästerskap runt milennieskiftet kan Lina ändå se tillbaka på sin tävlingstid och konstatera att hon meritmässigt är en av Sveriges främsta kvinnliga skidåkare genom tiderna.
Vi som varit med under alla år tackar för underhållningen.