Konsten att överleva ett maratonlopp. Ifjol skrev jag en krönika med den rubriken.
Genom tuffa uppförsbackar, hård asfalt och med svidande lår, brännande vader och flimrande ögon sprang jag i mål på Stockholms stadion.
Jag hade klarat den hårdaste prövningen i min idrottskarriär.
Nu kunde det inte bli tuffare – nu skulle allt lugna ner sig.Jag hade fel. Så in i helvete fel.
Det började några veckor senare, i augusti. Jag hade ont när jag lyfte benet. Men hej, det är väl inget problem. Så jag körde på. Tränade och spelade fotboll som vanligt.
Stelheten gav inte med sig. Spred sig till båda ljumskarna och nedersta delen av magen. Efter varje pass samma sak. Lätt värk och stelhet.
Jag åkte utomlands ett par gånger under hösten. Vilade helt i ett par veckor. Kom tillbaka och spelade igen. Det hjälpte inte. Värken steg för varje träning. Det var slutspurt, kval till högre division och uppehållet var bara ett par veckor bort. Jag försökte glömma smärtan och körde på. Sista veckan kom. Varje bollspark högg till i låret. Varenda sprintlöpning värkte i magen och ljumskarna.
Säsongen var slut. Äntligen vila.
En månad, en Voltarenkur mot inflammationen och jag skulle vara tillbaka lagom till försäsongens början.
Fyra doktorer, tre sjukgymnaster, sju kortisonsprutor och 30 000 repetitioner i gymmet senare: Inget har hänt. Jo, jag är elva månader äldre. Annars är allt samma. Promenader på sju kilometer i timmen ger värk. Att gå i sanden på Pite havsbad en solig dag, eller pulsa genom en snötäckt sjö ger smärta dagen efteråt.
Från sex träningspass i veckan till noll. Från en aktiv till stillasittande livsstil. Jag kan visserligen cykla försiktigt 20 minuter i veckan. Men att kalla det träningspass – nej – tre svettdroppar räcker inte för det.
Nya situationer ger nya insikter.
I slutet av september var jag alltid less efter en lång säsong. Längtade efter vila och frihet från uppbundna tider.
Jag vet att ni är många som känner så nu också.
Jag kommer aldrig mer att känna det.
Det är mycket jag saknar:
Kamratskapen, delaktigheten i ett lag.
Känslan av möjlksyran i benen, lungornas dansade takt efter syre och svetten som letar sin väg från kroppen till marken.
Endorfinerna, kroppens knark, som sköljer över en efter ett hårt pass.
Den njutbara känslan av att vara riktigt bra tränad.
Doften av liniment i omklädningsrummet. (Den enda jag får nu är den flickvännen trycker upp under näsan när jag är förkyld. Känslan är inte densamma, jag lovar, men minnen väcks).
Under dagtid går det bra att förtrycka sina känslor. På nätterna härskar de över mig. I mina återkommande drömmar är jag kung. Jag spelar flera matcher i veckan. Kroppen känns pigg och fräsch. Jag debuterar i blågult och gör mål. Sedan vaknar jag. Utanför fönstret droppar regnet på fönsterbläcket. Den molande värken i ljumskarna gör sig påmind. Varför nu undrar jag? Just ja, jag gick snabbt upp för en del trappor igår.
Jag hade fel.
Konsten är inte att överleva ett maratonlopp.
Konsten är att överleva följderna av det.
Kampen fortsätter.