Hellners succéguld - och Kalla på fall
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Charlotte Kalla gjorde tvärt emot vad jag tillskrev henne i gårdagens tidning, att vara ståsäker. Hon föll pladask i spurten och fick liggande på mage se Anna Haag glida in mot sitt första guld.
Marcus Hellner, som motsvarade favoritskapet, knep också sitt premiärguld i skid-SM. Det var dessutom inte bara Gällivares första någonsin utan också Norrbottens första sedan Peter Larsson, då i Bergnäsets klubbdress, vann sprinten 2002 - i just Gällivare!
Charlotte Kalla lyckades aldrig skaka av sig Anna Haag. De följdes åt som de kompisar de är under 14.985 meter. Då satte Kalla staven mellan skidorna, eller vad det nu var hon gjorde när Haag kom ifatt under den hektiska spurten. Och så var dagen förstörd. För Kalla gällde loppet inte guld eller silver utan bara guld, så det är klart att hon var besviken.
Men debaclet var självförvållat och orsakades säkert av stress när Anna Haag stakade upp jämsides på upploppet.
Nyckeln till guldmissen låg dock inte enbart i fallet på upploppet. Det är inte ens säkert att Kalla vunnit även om hon stått på benen. Med olympisk form borde hon ha åkt ifrån Haag i den avslutande fria tekniken.
Men hon håller förhoppningsvis ännu inte olympisk form, och dessutom är det kanske trots allt så att 15 km är i längsta laget för Tärendös annars så medaljtyngda tjej - hon har faktiskt sju guld (inklusive onsdagens lagsprint). Hennes bästa individuella distans i Mountain Whistler blir 10 km, men ännu vassare är hon på halvmilen med fri åkteknik. Den distansen har dock tagits bort från mästerskapsprogrammet och förekommer enbart i stafett.
Sverige har dock två pålitliga distansåkare i paret Haag/Kalla. De kommer att glädja svenska skidsupportrar under många år och mästerskap framöver.
Herrarnas dubbeljakt gav flera roliga besked. Både lokalt tack vare Marcus Hellner men loppet var även löftesrikt med tanke på OS. Först höll Daniel Rickardsson fint tempo i den inledande klassiska delen och visade att formen från Tour de Ski håller i sig. Sen tog Marcus Hellner vid och demonstrerade sin absoluta särklass i den fria åktekniken bland svenska aktiva.
Att Marcus hängde med i Daniels tempo under den klassiska delens 15 km visar att Gällivareimporten (från Västergötland) har förbättrat sig i det åksättet. Han skulle med stor sannolikhet göra utmärkt ifrån sig på dubbeljakten i OS. Men tyvärr är programmet där så komprimerat med båda stafetterna och 15 km som givna Marcus-grenar att det är långt ifrån säkert att vår svenske mästare ska tävla i den grenen i Mountain Whistler.
En herre som visat distansstyrka tidigare i vinter och nu befäste den kapaciteten inför svensk publik var sprintåkaren Emil Jönsson. Han till och med vann två spurter i ett och samma lopp. Först genom att sprinta förbi konkurrenterna efter 15 km och vinna den klassiska delen. Sen genom att enligt på egen utsago darriga ben hämta in ett till synes omöjligt underläge mot Anders Södergren i bronsstriden och slå denne på upploppet.
Emils lopp visar för det första att han äger styrka nog att ännu bättre än förr klara fyra sprintheat även i tuff terräng, och för det andra att han kan vara ett bra alternativ i stafett ifall det skulle kärva till sig med sjukdomar. En spännande herre att följa i lördagens sprint - för att inte säga i de blivande olympiska loppen.
Att den svenska OS-truppen skulle klara sig utan sjukdomar är förstås en nåd att stilla be om. Just nu ser det inte alltför muntert ut med två klart kapacitetsbegränsade åkare efter sjukdomar, Lina Andersson och Anders Södergren. Dessutom är Johan och Anna Olsson liksom Jesper Modin förkylda. Ingen av dem har råd att drabbas av fler bakslag. Nu kämpar de med tiden för att om möjligt nå fram till den standard man vet att de äger. Och som de helst vill komma upp till när det drar ihop sig till olympiska spel.