Tack för det här!
Det var inte lösningen eller framtiden vi såg, men det var befriande.
Gör om det ikväll och ge mig glädjefnatt.
Senaste åren har landslaget varit stabilt. Inte på något roligt sätt. Det blågula gänget har vandrat in på en lätt sluttande utförsbacke tillsynes utan slut så långt ögat kan nå.
Vi observatörer vid sidan av har hamnat djupare in i en uppgivenhet som närmast sig gränsen för likgiltighet. Sedan hemmamatchen mot Österrike för drygt två år sedan har vi inte haft riktigt kul med landslaget någon gång.
De mediokra insatserna har staplats på hög och spelet varit trögt; utan glädje, entusiasm och framtidstro.
När min puls rusat iväg har det berott på besvikelse och vredesmod, vilket med tiden allt mer gått över i djupa suckar och skakningar på huvudet.
Så tack för det här!
Första matchen mot Danmark var underbart befriandet. Plötsligt kom jag ihåg hur kul det här kan vara.
Sverige gjorde mål, spelade bra och vann för första gången på evigheter en viktig match.
Det släppte loss alla endorfiner, gamla minnen och bortträngda impulser i min kropp. Plötsligt insåg jag hur mycket jag saknade den här typen av matcher med sånt här spel och resultat. Vad drogande det är, vilka spänningar det släpper fri.
Jag hoppade i soffan så att fjädrarna höll på att gå sönder. Gjorde adrenalinfyllda rusher fram till teven när Sverige hade målchans. Drämde näven i soffkuddarna när Sverige schabblade och krigsdansade på golvet när Sverige fick frispark.
När det blev mål fick mitt skrik fönsterglasen att dallra och min måttligt fotbollsintresserade fru att med stora ögon och öppen mun skaka på huvudet undra om jag helt tappat förståendet och varna för att grannarna snart skulle ringa polisen.
”De har inte tid att komma, alla ser matchen” replikerade jag och fortsatte veva med armarna och skrika direktiv till spelarna genom teven.
Det var inte den bästa matchen Sverige gjort, det var inte framtidens spelare som gjorde det.
Men det var ett lag som plötsligt vågade och ville något. Dessutom gav det resultat.
Det uppdämda behovet gjorde att mina känslor exploderade rakt ut.
Det var länge sedan jag var så glad efter en match. Efteråt kände jag mig befriad.
Nu väntar rond två och det här är helt öppet på alla sätt. Skillnaden mellan det 2–0 vi hade och det 2–1 som vi fick är gigantisk.
Första målet kommer att bli oerhört viktigt ikväll.
Sverige går vidare på kryss – Danmark har hemmaplan och kommer 1–0 måste vi jaga.
Danskarna kommer att äga mycket boll och blågult måste sätta försvarsspelet. Vaksamhet, noggrannhet, skicklighet, det har inte varit våra starka sidor på länge nu – visa att vi har det.
Nu krävs 90 minuters perfektion. Presspelet störde danskarna senast och för första gången kändes det som att Erik Hamrén vann coachmatchen.
Den hårda pressen tog på krafterna och Sverige var slutkört i slutet. Det gynnar inte laget att det är så kort om tid med återhämtning mellan matcherna. Där har Danmark en fördel, liksom att bytena i slutet av senaste mötet kan ha fått Mårten Olsen att hitta en slagkraftigare uppställning till match två.
Det blir en ny känslofylld kväll framför teven.
Ge mig glädjefnatt.