Det har gått några år. Den 1 januari 1954 klev jag in genom Piteå-Tidningens ytterdörr för min första fasta tjänst som (sport)journalist.
Redan en dryg månad senare åkte jag till Lycksele för att bevaka SM-veckan på skidor. I mina rapporter fick jag bland annat skriva om en av min ungdoms idoler, Georg Westerlund. Trots att han då flyttat från Arvidsjaurs IF till Anundsjö i Ångermanland upplevde jag, och säkert även läsekretsen, honom som lika mycket arvidsjaursbo som när han några år tidigare vann Inlandsspelen över självaste Mora-Nisse Karlsson.
Arvidsjaurs IF vann för övrigt på riktigt också genom lagguldet på 10 km för damer. Georgs kusin Hildur Westerlund, kompletterad med Gunnel Israelsson och Inga-Britt Löfmark, stod för den bedriften och hade dessutom åkt hem stafett-SM året före i Filipstad.
Skidor i allmänhet och SM i synnerhet har vintertid, som skidintresserade läsare möjligen har förstått ibland, blivit något av en röd tråd i min journalistiska verksamhet. Från 1958 och framåt har jag varje år haft både nöjet och förmånen att få skriva om våra norrbottniska och nationella storheter.
Lokalt var Sonja Edström nummer ett från början. Sen kom Sven-Åke Lundbäck 1971 och sprängde efter 30 års norrbottnisk guldtorka inte bara den gränsen utan många andra. Det året vann Sven-Åke tremilen i Skellefteå.
Därefter har Norrbotten varit ett dominerande längddistrikt i vårt land. Flest SM-guld har fortfarande Sonja Edström med tolv, följd av Sven-Åke med tio.
Så här ser listan ut för distriktets SM-toppar från 1911 till 2011: 12) Sonja Edström, Luleå SK, 10) Sven-Åke Lundbäck, Bergnäsets AIK, 9) Charlotte Kalla, IFK Tärendö, 8) Lena Carlzon-Lundbäck, Malmbergets AIF, 5) Elin Pikkuniemi, IFK Haparanda, 5) Lina Andersson, MAIF och Piteå Elit, 4) Sven Utterström, Bodens BK, 4) Marcus Hellner, Gellivare Skidallians
Niklas Jonsson, Piteås främste genom tiderna, vann två individuella guld under sin som helhet framgångsrika SM-karriär. Främste motståndare var en viss Vladimir Smirnov, ryss-kazakstaniern som skidförbundet tillät starta i SM utan att han hade svenskt medborgarskap. Men han hade flyttat till Sverige och skidförbundet hyste förmodligen hopp om att han likt Antonina Ordina skulle söka medborgarskap i sitt nya hemland. Och ge oss internationella framgångar.
Smirnov gjorde aldrig detta men vann både OS och VM + tolv svenska titlar. Några av dem med sekundmarginal före Niklas Jonsson...
Apropå SM och sviter, försvann de hela SM-veckorna på 1990-talet. Då kom jaktstarter och år 2000 även sprint in i bilden. De fick helt enkelt inte plats under en veckas tävlande. I så fall hade man tvingats till något som liknar Tour de Ski med lopp varje dag.
De sista (?) veckorna med nästan hela SM-programmet avgjordes i Piteå 1999 och Skellefteå 2004. De åren tog Norberg respektive Nässjö över jaktstarterna. Därefter har det varit både två och tre arrangörer varje säsong.
I år delar Östersund och Torsby på SM-kalaset med stafetterna plus 30/50 km i den värmländska skidorten.
Torsby har aldrig haft värdskapet tidigare. Det har däremot storsjöstaden; den är rentav SM-historiens flitigaste arrangör på längdsidan. Elva gånger har Östersund tagit emot den svenska längdeliten, närmast följer Sundsvall med tio arrangemang. Hos vår närmaste granne, Västerbotten, har Skellefteå och Umeå haft SM-veckor vid åtta tillfällen, Lycksele fyra gånger.
Det allra första längdmästerskapet i vårt land arrangerades 1911 i Härnösand. Sen dröjde det tio år innan Norrbotten (Boden) tilldelades en SM-vecka. Så här är arrangemangen fördelade i landets nordligaste distrikt: Luleå 6 ggr, Boden 5, Piteå 4, Kiruna 3 och Gällivare 1 gång.