”Du kan leda en häst till vattnet men han måste dricka själv”.
Så inledde Erik Hamrén sin första pressträff som förbundskapten. Själv funderar jag så här sex år efteråt om Hamrén kan leda landslaget någonstans.
Den officiella FIFA-rankingen infördes 1993. Året efter var Sverige uppe på tredje plats i världen.
Vi skriver mars 2015 och Sverige har aldrig varit sämre. I mars föll blågult ner till plats 45, ett dåligt resultat i dag innebär ytterligare steg ner på nästa ranking.
Den enklaste förklaringen skulle vara att skylla allt på Erik Hamrén. Hans brister är tydliga. Hans shining har visat sig som bäst när laget varit uträknat. Annars har ihåligt försvarsspel, hågsenhet och oklar struktur präglat Hamréns lagbygge. Alla vägar till framgång i fotboll går via en stark kollektiv defensiv – det gäller även de bästa offensiva lagen. Ingen vinner någonsin något stort utan det.
En taktiker som Lars Lagerbäck kan föra Island till succé genom fotbollens mest grundläggande princip. Det är lättare att försvara än anfalla. Ordning och struktur skänker trygghet.
En Hamrén med begränsade pjäser som ger spelarna stor frihet bygger in ett problem.
Och just nu är Sveriges käpphästar två. Det första är förbundskaptenen själv. Efter sex år fattas fortfarande tydliga linjer och strukturer för blågult. Ju sämre spelare desto bättre organiserade måste laget vara – enkel fotbollslogik. Piteå IF:s damallsvenska lag har en klarare idé, tydligare struktur och bättre organisation än vad herrlandslaget har. Med erfarenhet från herrfotboll på högsta nivå hade Stellan Carlsson varit en bättre förbundskapten än Erik Hamrén.
Men Sveriges största problem är inte Mr Shining utan spelarmaterialet. Talangerna har inte klarat av steget – det speglas av stora rotationer i Hamréns startelvor. Alexander Kacaniklic, Emir Bajrami, John Guidetti, Tobias Sana, Samuel Holmén, Mathias Ranégie och flera andra har setts som framtiden men aldrig tagit chansen. Efter sju år i konstant utförsbacke är Johan Elmander fortfarande kvar i landslaget. Innerbackar och ytterbackar har fått förtroende, ratats och kommit in igen. Sverige har gått från världsmästare i kontinuitet till att ständigt vända kappan åt olika håll.
U21-laget tog brons i EM 2009 men ingen av kullens främsta spelare Rasmus Elm, Mikael Lustig, Markus Berg eller Ola Toivonen kan kallas toppspelare i Europa. Snarare medelmåttor och med undantag av Zlatan Ibrahimovic är Sveriges lag just högst medelmåttigt. Det är inte Hamréns fel utan svensk fotbolls.
Tommy Svensson och Tommy Söderberg/Lars Lagerbäck hade flera världsstjärnor i sina lag och flera andra högt respekterade internationella spelare. Hamrén har Zlatan – that´s it.
Allt är inte mörker. Dörren till EM är bredare än någonsin. Sverige är tvåa i gruppen och tre av fyra matcher har haft okej utfall. Men kryss håller inte i längden. Moldavien borta är en jobbig match. Det Sverige behöver är stabilitet, framtidstro och arbetsro. Det kan bara komma genom tre poäng. Annars sjunker svensk fotboll ytterligare och en 45:e plats på världsrankingen blir inte bottenrekord länge till.