Jag ville ha tro, hopp och känna kärlek i ett sargat fotbollshjärta. Det gick 40 sekunder, sen fick jag John Guidetti.
Det finns sämre saker att få.
Det har varit mycket nöd och lite lust över det här landslaget ett bra tag.
Mer kramp än glädje – ångest än lycka.
Det har nedmonterat vår tro, stulit vårt hopp och dränerat oss på kärlek.
Ett mörkt hål har slutit sig runt mitt landslagshjärta. Matchen mot Liechentstein släppte in en ljusstrimma.
Det krävdes John Guidetti på plan en knapp minut för att göra det.
Guidetti tog emot bollen visade lekfullhet och lyfte den över ryggen på två motståndare och klippte till på volley.
Tre minuter senare störtade han fram och prickade stolpen. Ytterligare några minuter senare försökte han en bicycleta.
Han sprang, sökte ytor och framförallt var det så tydligt att han ville mer än alla andra. För honom var det inte en match mot Moldaviens B-lag som skulle få kämpa för att besegra Piteå IF. För honom var det en match han i hela sitt liv drömt om att spela och avgöra.
Det viktiga med John Guidetti är inte vad han kan som spelare utan vad han i grunden är. Vi kan kalla det hjärta, själ eller passion.
Guidetti sprang mer än mittfältarna, utstrålade vilja i kroppspråket och var riktigt besviken efter matchen. Det var underbart befriande att höra.
Han ville göra mål men misslyckades och hymlade inte. Likgiltighet skapar förakt – passion – kärlek. Det var en riktig besvikelse och äkta känslor från en spelare som gjort allt han kunnat för att lyfta sig själv och sitt lag.
Det är en sån spelare som får folket att älska en spelare och i förlängningen landslag. Det är därför det skrivs hitlåtar om John Guidetti som gör honom etta på topplistorna innan han ens gjort sitt första mål i A-landslaget.
Vi vill ha passion, Guidetti ger oss det.
Stora delar av andra halvlek var faktiskt bedrövlig att se. Ett ifrågasatt landslag kan inte uppträda så viljelöst, stelt och utan energi. När det var dags att accelera tvärnitade Sverige och bestämde sig för att inte spela mer. Det var ett dumt beslut. Vad det här landslaget behövde var att stå för en rejält överkörning, en målfest som skänker våra arma fotbollssjälar hopp och energi igen. En positiv minnesbild att bära med som skapar tro om att det finns hopp i ett kval. En stund av självförnekelse av våra brister och övertro på våra kunskaper.
Det är långt mellan gångerna som vi har riktigt kul, nu fanns en chans som ingen ville ta – utom John Guidetti.
Snart lottas play off. Oavsett motstånd blir det mycket tufft. Sverige har inte vunnit en enda match mot likvärdigt motstånd på två år då Zlatan Ibrahimovic sänkte Österrike hemma i matchens sista minut. Vi är inte samma landslag som vi en gång var, men kan vi bygga det på samma passion, stolthet och taktiska modell som U21-landslaget gjorde i EM kommer vi få ett landslag att älska igen. Men det sker inte så länge Erik Hamrén är kvar.