En plan. En boll. 22 spelare. Fotbollen är en lek sägs det.
Det är rätt. Men samtidigt så fel. Fotbollen är det och så mycket mer.
100 000 svenskar. En procent av vårt lands befolkning kommer att packa resväskan, klä sitt liv i blågula drömmar och ta sig ner till Frankrike kommande veckorna.
Varför vi gör det? För att leva livet och söka sekunden när allt är som bäst. Då när alla förväntningar, spänningar och hämningar exploderar och transformeras till ett adrenalinstint nirvana.
Den enskilda sekunden är målet. Allt runt omkring är vägen och det är den som är mödan värd. Karin Boye visste vad hon skrev.
Vi vet inte om Zlatan kommer att sänka Belgien i slutminuten med ett drömmål som för oss vidare. Vi kan aldrig förutspå om sekunden av total lycka kommer att inträffa. Men vi vet att chansen alltid finns och vi vet att vi kommer att få livets ämnen i koncentrat på en okänd väg vars slutpunkt ingen känner till.
Vissa säger att fotbollen står för våld, rasism och extrem nationalism.
De kan aldrig ha varit på ett fotbollsmästerskap. Jag har skålat med kroater i Berlin, lekt charader med ryssar på en strand i Ukraina och dansat, sjungit och kramat svenskar på läktare i Dortmund, Amsterdam, Helsingfors och Kiev.
Människor jag aldrig träffat förut och inte lär möta igen. Deras namn, historia eller bakgrund. Jag visste inte då, jag vet inte nu och jag bryr mig inte. Vi hamnade bredvid varandra och förenades genom glädje, eufori, lycka – livets goda i koncentrat.
Ibland måste man åka bort för att komma hem. Det blir aldrig så tydligt som vid ett fotbollsmästerskap. Vi vet inte var vägen leder oss. Vi vet inte vilka som blir våra följeslagare. Likt livet själv kommer det att vara glädje och besvikelse – skratt och sorg. Men vi står där tillsammans. Vi går igenom vägen enade tillsammans, kända och okända.
I ett Europa präglat av folk som dör på Medelhavet, terroristattentat och misstro behöver vi glädje, sammanhållning, livstro och förbrödring över nationsgränserna. Det finns inget som skapar det lika bra som ett fotbollsmästerskap. Medans Europa monterar murar kommer EM bygga broar. 100 000 svenskar åker inte till EM för att se fotboll. De åker för att känna fotboll. Dess inneboende kraft, förmåga att ena olika, att skapa en fest med dig och miljoner nya vänner. EU gungar och behöver EM mer än vice versa. Fotbollen som sammanhållande kraft i Europa kan inte underskattas.
EM är inte bara 24 nationer och en vinnare. Den bygger broar människa till människa över nationsgränserna. Supportrarna vet det. Nu ska vi få övriga världen att förstå.