Piteå åkte på en i raden av grymma förluster när tabelltvåan Umeå IK besökte LF Arena i helgen. De flesta av de 2 138 på plats led med PIF-tjejerna. I jakten på den ena pinnen straffades laget av ett höstlöv från långt håll som ramlade in bakom målvakten Hanna Wikström. Detta endast två minuter efter reduceringsmålet till 1-2. Inget snack om att Piteå hade Umeå i brygga i det läget. Umeås ledningsmål och avgörande 3-1 var av ungefär samma slag som Piteåpubliken fick se när ett pressat mästarlag Malmö gjorde 3-1 för ett par veckor sedan. Den gången bakom målvakten Anna Carlsson Dahlberg.
Jag tycker synd om Carlsson-Dahlberg och unga Wikström som brutalt tvingades axla toppmålvakten Stephanie Labbés mantel i skarpt läge. De hade i och för sig prövat ifjol, men division I är något helt annat än allsvenskan. Tjejerna visste vad som kunde hända när de tackade ja till en plats i truppen och elitidrott är just elitidrott. Ofta skoningslös. Carlsson Dahlbergs första framträdande blev mot Göteborg borta och Wikströms i ett TV-sänt norrderby mot Umeå där kollegan på andra sidan planen lystrade till namnet Caroline Jönsson, den mest rutinerade av samtliga i allsvenskan.
En långtidsskada på Labbé och en fotskadad Faith Ikidi var det sista nykomlingen behövde i början av serien. Skador, sjukdomar hör till spelet, men Piteå drabbades mer än vad man tålde under våromgången. Det blåser som skrivet ofta hårt på toppen. Elitidrott är stentufft, men visst kan man tycka att det räcker med stormar runt Piteåtjejerna för en lång tid framöver.
Sedan kan man också tycka att såväl taktik som spelarval varit konstiga. Med tanke på målvaktsproblemen är det aningen märkligt att Piteå valt att ställa upp med en fyrbackslinje och fyra tjejer på mittfältet. Det är förstås lätt när man sitter med facit men hade inte en central mittfältsdiamant, fyra spelare, och två uppdragna backar varit att föredra på mittplan. Framför de sex Jennifer Nobis och bakom en trebackslinje med bland andra topparna Sara Eliasson och Ikidi. En kompakt mittfältsgröt skulle tvinga motståndarna att välja den långa bollen och just i det spelet, huvud (Sara) och snabbhet (Ikidi) är Piteå duktiga.
Piteåtränarna - vem som nu bestämmer i trion Peter Grundström, Leif Strandh och Lennart Hedkvist - har i mitt tycke låst sig vid en form av kantspel i en 4-4-2-uppställning det helt enkelt inte finns material för. Piteås styrka stavas centrallinjen Ikidi, Eliasson, Johansson, Nobis plus June Pedersen. Ju snabbare tränarna lämnar prestigen i omklädningsrummet desto mer hjälp får tjejerna i strävan efter poäng.
En målvakt av god allsvensk klass bakom eller kanske rent av framför den alltför ofta frånvarande Labbé är ett måste. Det är också mycket troligt att klubben inte väljer att förlänga korttidskontrakten med proffsen Ulunma Jerome och Fiona O Sullivan. Tre respektive två matcher från start av de sex sista skvallrar om det.
Kanske fyller två unga talangfulla holländskor från Venlo FC de eventuella luckor som av nämnda anledningar troligen kommer att uppstå i truppen. Anfallstalangen Vanity Lewrissa och spelbegåvade tekniska mittfältaren Aniek Schepens imponerade när Piteå träningsspelade mot Venlo i Holland under träningslägret i mars. Meningen är att de flickorna ska träna med Piteå under uppehållet. Spännande!
Ikväll träffas damsektionen, tävlingskommittén och spelarrådet. Den färdriktning som tas ut där måste unisont hållas fram till sista sparken i höst och det finns ingen plats för misstag. Ordföranden Håkan Linneruth har tillsammans med sin sektion svarat för ett hästjobb rent organisatoriskt så här långt. Arrangemangsmässigt är Piteå en föregångsklubb i mångt och mycket inom svensk damfotboll. När det gäller de rent sportliga besluten kan de som vill se elitfotboll i Piteå även nästa säsong bara hoppas att tävlingskommittén och tränarna läser av varandra på rätt sätt.
Till sist...
...tappade PIF-herrarna en 2-0-ledning sista kvarten i toppmötet borta mot Umedalen. En frispark i slutsekunderna räddade hemmalagets poäng.
a m