Bakhalt även för Piteå Hockey
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En Jesper Modin, en Magdalena Pajala och en tidigare OS-guldmedaljös som Lina Andersson fajtandes om medaljer hade förstås varit grädden på moset. Lite bakhalt att det inte blev så.
Bakhalt har det också varit för Piteå Hockey i öppningen av allettan. Nu måste laget ta sig samman och fixa lite glid i helgen. PHC har absolut inte råd med ännu en hemmaförlust. Då är det stor risk att ordet fiasko spikas upp på dörren till omklädningsrummet. Att förlora jämna matcher mot Kiruna och Asplöven är i sig ingen skam, men att jumbon KB 65 kan bjuda tufft motstånd och vinna i sudden oroar.
Jag tror fortfarande att Piteå fixar en plats bland de fyra som går vidare till utslagsmatcherna. Utrymmet för ett par oväntade plumpar finns dock inte längre.
Tiden att förstärka laget blir också mindre och mindre. I början av den här månaden lät det mesta kring PHC:s lagbygge tämligen intressant. Det viskades om Niklas Strandberg och superlöftet Oskar Lindberg från Skellefteå, om Johannes Tornberg och den till Örebro utlånade Luleåbacken Robin Olsson. Dessutom att en fråga till den allroundkunnige, rutinerade tidigare Skellefteåspelaren Fredrik Krekula var aktuell.
Idag verkar det stanna vid löftet Tornberg. De Piteåsupportrar som önskar allsvenskt spel redan till hösten får sätta sitt hopp till att sportchefen Patric Jonsson hastigt och lustigt trollar fram några toppspelare med knäna.
Apropå lagbyggen har elitseriegängen redan börjat se över nästa säsongs trupper och organisationer. I kulisserna spekuleras friskt om vem som tränar Luleå respektive Skellefteå till hösten. Luleås tränare Roger Rönnberg tippas av många initierade ta över som juniorlandslagskapten när Pär Mårts fick Bengt-Åke Gustafssons jobb. Mårts efter Gustafsson var i mina ögon ett suveränt val. Däremot tycker jag att tiden för tillsättandet var illa vald. Bengt-Åke Gustafsson åker till OS och ska coacha det land som ska försvara guldet.
Att byta förbundskapten efter ett andra guld skulle te sig märkligt om nu BÅG hade önskat att få vara kvar. I det sammanhanget bör nämnas att även Mårts varit med och vunnit OS-guld. Han var ju assisterande förbundskapten när Sverige vann i Lillehammer 1992. Bengt-Åkes i Turin smäller dock högst på den svenska hockeyhimlen någonsin. Senaste mästerskapen har ju varit av den kalibern att alla de stora hockeyländerna haft möjligheten att mönstra sina bästa lag. Det har annars varit lite si och så med den saken genom åren inom just ishockeyn.
Handbolls-EM blev ett svenskt fiasko. Inte en seger i de tre gruppspelsmatcherna och någon känsla av otur finns inte. Motståndarna var helt enkelt skickligare. Sverige kunde inte knyta igen säcken trots stor ledning i premiären mot Slovakien. Mot Polen trodde man att blågult var på gång när kvitteringen kom med några minuter kvar att spela. Då gjorde Polen fem snabba. God natt. Sista chansen mot Tyskland sumpades också. Det verkar som om några av de andra länderna sprungit ifrån Sverige rent fysiskt. Under storhetstiden på 90 och början av 2000-talet mönstrade Sverige ett gäng där merparten var riktiga bjässar. Idag verkar det vara för vekt på flera positioner.