Så där ja! Bragdmatchen på Råsunda igår kväll var ytterligare ett bevis i mängden över att motivation ofta slår klass. Sverige fajtades om varenda millimeter gräsyta och spelare som Johan Elmander och Sebastian Larsson måste ha lagt ett maraton under sina ben. 3-2 mot ett Holland som endast förlorat en av de senaste 51 (!) tävlingsmatcherna - VM-finalen mot Spanien efter förlängning - ger förstås ett jätteeko i fotbollsvärlden. Och ingen blågul supporter kommer att glömma de svenska fullträffarna i första taget. De tre kassarna är redan färsk klassisk fotbollshistoria. Kim Källström, 1-0. Sebastian Larsson 2-2 och Ola Toivonen, 3-2.
För ganska precis sju år sedan arbetade ett Sverige utan storstjärnan Zlatan Ibrahimovic ned Spanien på ett dyngsurt Råsunda. Igår var arbetsinsatsen lika total, hundraprocentig, utan stjärnan och lagkaptenen med det understundom taskiga kroppsspråket. Det är sällan någon som för fram det i den offentliga sportdebatten, men det är många som varit med och spelat på högsta världsnivå i olika stora bollsporter som faktiskt anser att det är en liten skandal att Zlatan får bära den svenska kaptensbindeln. Personligen anser jag, och miljontals Zlatansfans världen över, att Ibrahimovic är en av världens bästa fotbollsspelare offensivt. Att han sedan ska vara den moraliske klippa som ska gjuta mod och styrka i sina medspelare är en helt annan sak. Många av de blågula lirarna tar för sig på ett helt annat sätt utan Zlatan på planen. Det är en svår ekvation att hitta rätt balansgång kring vilka Zlatanplus och Zlatanminus som är bäst för landslaget. Jag är inne på att Zlatan lyfter Sverige rejält i vissa matcher, men att han kan vara ett black om foten i andra.
En del kommentatorer skenade iväg under ett slags euforiskt rus igår. Någon hävdade att Sverige i modern tid aldrig besegrat ett lag så pass högt upp på världsrankingen som Holland i en tävlingsmatch. Och det kan nog stämma. Råsundasegrar mot Spanien och dåvarande Västtyskland togs när de lagen rankades kring topp fem-strecket och 1-1-matchen mot dåvarande världsettan Argentina när Anders Svensson satte frisparken i krysset var trots allt "bara" ett kryss. Apropå frisparkar, förresten. Är det någon som inbillar sig att Källström fått chansen att smeka upp 1-0-bollen i klykan ifall världsstjärnan Zlatan Ibrahimovic varit på planen? Inte jag i alla fall.
Mittbacken Olof Mellberg var planens gigant. Högerbacken, Umeåkillen Mikael Lustig, svarade för något av sitt livs match. Han spelade garanterat till sig ett kommande kontrakt i någon av de europeiska toppklubbarna. På andra defensivkanten huserade Blackburn-proffset Martin Olsson. Med facit i hand är det svårt att begripa att förbundskaptenen Erik Hamrén tidigare valt Oscar Wendt och Behrang Safari före Olsson.
Om det så småningom också bli Olsson från Premier League gånger två i fyrbackslinjen ser det riktigt bra ut. Daniel Majstorovic har gjort många bra landskamper genom åren bredvid Mellberg, men senaste säsongen har visat att utförsbacken är här för hans del. Jonas Olsson, Landskronagrabben i West Bromwich, möter toppspelare i omgång efter omgång i Premier League och torde vara ett bättre alternativ än en allt sävligare Majstorovic bredvid Mellberg. Hamrén är inte sen att ändra där det inte fungerar och ett mittbacksbyte ligger nog nära till hands.
Till sist...
...säsongens första elitseriederby mellan Skellefteå och Luleå är endast en dag bort. Jag tror fortfarande att Luleå blir 2012 års svenska mästare i ishockey. Första derbyt blir nog ändå Skellefteås. Tror inte att ett sargat Luleå orkar försvarsgnugga ned ett starkt Skellefteå.