Från det att man fick höra att tjejer inte kunde syssla med en viss sport, till när man förstod att ens värde mestadels låg i ens utseende och att det, samt ens röst och hela ens väsen, skulle vara de omkring en till lags.

Jag hade aldrig haft sex för att behaga mig själv. Jag hade aldrig tagit på mig smink eller ett klädesplagg utan att tänka på ifall jag skulle uppfattas som ful eller snygg. Jag hade aldrig tagit mig an en uppgift jag var osäker på om jag skulle klara av, med rädsla för att göra fel och bli illa omtyckt. Jag hade aldrig uttryckt en åsikt som jag på förhand visste skulle vara impopulär.

Genom tiderna har det funnits de som uttryckt sig dumt eller aktivt begränsat en. Men boven är oftast framför allt normer, som är så inpräntade i oss att vi ibland inte ens tänker på dem. Att finna feminismen var för mig att finna mig själv, och våga allt det där jag tidigare skrev att jag aldrig gjorde innan. Den medvetenheten gör en fri på ett vis, men förpliktar också.

Artikelbild

| Tjejer begränsas hela tiden av normer och krav.

Jag känner att jag, i och med min plattform jag har nu, måste vara en förebild. Men ibland är det svårt. Jag vill inte att mitt kön ska identifiera mig, men jag identifierar mig i mitt kön hela tiden, just för att vi lever i en värld av de normer som präglar oss, och jag vill att unga tjejer ska se mig och kunna känna igen sig i mig.

Ingenting ont mot manliga ledarskribenter, de är ofta kompetenta, men det är heller ingen slump att personer som haft jobb som mitt traditionellt sett varit män. Och när jag var yngre hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle jobba som ledarskribent, för det fanns ingen som mig som jobbade som ledarskribent.

Jag vill aldrig att tjejer ska, omedvetet eller medvetet, få sina möjligheter begränsade på så vis att de räknar bort potentiella karriärval, som jag gjorde. Därför vill jag vara en förebild i det jag gör. Men hur är man då en förebild på bästa sätt? Jag har tänkt att det innebär att vara stark och tåla vad som helst.

Men ibland måste man också tillåta sig själv att tveka, och visa sig svag. Till och med den här texten är en text jag tvivlar på att skriva, för att det känns så stereotypt och böligt. Och då blir jag irriterad på mig själv igen. Varför ska jag tillskriva mig själv negativa egenskaper för att jag skriver om flickors möjligheter och begränsningar ur ett personligt perspektiv?

Jag tror att det är så att jag vet att bara det faktum att en person som jag sitter på ett jobb som detta, gör hela min person politisk. Det är coolt att just jag jobbar med det jag jobbar med, ur något slags kvinnokampsperspektiv. Men jag vill heller inte vara en kvinna som bara skriver om kvinnokamp.

Jag vill skriva om allt det där som män alltid får skriva om för att deras kompetens har lov att gå utanför allt som handlar om vem de är som person och vilket kön de har. Det är därför jag skriver om transportfrågor. Om det kommunala utjämningssystemet. Om industrin. Om välfärden. Och om inte mina perspektiv, om inte en enda kvinnas perspektiv, är med i de samtalen kommer verkligheten fortsatt få beskrivas av män, på dessa så otroligt viktiga områden.

Så får jag önska en sak, så är det följande. Tjejer: skriv. Skriv vad ni känner, säg vad ni tycker. Oavsett politiskt område eller fråga. Bara att göra det är att aktivt protestera mot allt det där som begränsat er, oss, och alla flickor som ännu inte är födda.