Socialdemokratins uppgift är att bekämpa klassamhällets orättvisor. För att göra det måste partiet också ständigt sätta ord på det. Gör man inte det lämnas fältet öppet för nationalister att kapa berättelsen och ställa arbetare mot arbetare.

Göran föddes 1947 i en bruksort. Per Albins välfärdsreformer hade ännu inte börjat verka och i 50-talets vardagsliv var klassamhället legio. Ingenjörsbarnen satt på vänster sida i klassrummet, smutsungarna till höger. När klockorna ringde för sommarlov var det kalas i äppelträdslunden – om ens pappa hade slips.

1968 var Göran 21 år. Vänstervågen hade svept in och nådde alla delar av samhället. Samtiden var så politisk den bara kunde bli, men Göran fick sin politiska skolning från vännen Ingemar, som var kommunist. I dimmorna satte Ingemar ord på många av de orättvisor Göran upplevde i sin barndom.  

På 90-talet kom den första gruppen muslimer till Sverige. Göran hade fyllt medelålders och levt över halva sitt liv utan att ha träffat eller bekantat sig med en muslim. Än mindre behövt fundera över om de är en del av Sverige eller inte.

Göran dömer inte efter hudfärg, men han tycker att invandrare är lite konstiga. Han kan inte uttala deras namn. Han tycker de äter konstiga saker. Han blir provocerad när han ser att så många av dem inte har något jobb. 

Göran passerade ett förortscentrum till och från jobbet. Han tänkte alltid: Har de männen suttit där hela dagen? Har de inget jobb? Är det jag som betalar? Bara tanken att han slet för att invandrare behöver bidrag var outhärdlig, han levde själv ett liv med små ekonomiska marginaler.

Han vet att det inte är invandrarna som krympt vårdens bemanning och privatiserat Apoteket. Han vet inte vem som stängt igen alla postkontor – men han är säker på att det inte är en tiggare. Han vet att om klassrummen delats upp nu som de gjorde då hade barnen med utländska namn suttit med arbetarungarna. Ändå tvekar han inte när han röstar.

Det finns många som Göran. De ser att arbetarklassen far illa och att 200 000 pensionärer inte har råd med julklappar till barnbarnen. Invandringen kanske inte skulle vara deras första förklaring, men när klasskonflikten saknas är det den enda de får.

Socialdemokratin måste börja berätta varför det saknas resurser, varför sjukhusen saknar material och varför skolor läggs ned. Bara då kommer partiet få mandat att göra något åt det.