När man får ett samtal där någon säger “Vi ville ha någon som inspirerar, och då tänkte vi på dig” så säger mitt ego ja innan resten av mig har tänkt till. Självklart kan jag inspirera, tänker jag oblygt. Sekunden efter vi lagt på så kom tvivlet.

 

Jag tror det är applicerbart på mycket vi gör här i livet, och jag har försökt dämpa mitt tvivel på mig själv väldigt länge nu. Jag tackar ofta ja till att göra saker även om jag är osäker på om jag kommer att göra det bra.

Artikelbild

| Kata Nilsson

 

Skälet till det är att jag vet att ju mer man gör saker, desto bättre på det blir man. Jag har hört, som säkert många andra också har, talas om tio tusen timmars-teorin. Att om man ägnar tio tusen timmar åt något så kommer man bli jättebra på det.

 

Jag har ägnat många timmar av mitt liv åt att föreläsa. På utbildningar med SSU, på kurser i skrivande. Men jag har ägnat långt många fler timmar åt självkritik. Självkritik är jag utan tvekan expert på. Det är på en extrem nivå. Jag kan ligga sömnlös om nätterna för att jag råkat kalla någon vid fel namn eller råkat spilla kaffe på min blus inför ett möte. Småsaker, som alla någon gång är med om och som många skulle betrakta som bagateller, ockuperar min hjärna hela, hela tiden.

 

Kanske var det just att bli inbjuden att inspirera som triggade detta extra mycket. För har jag en bra dag kan jag känna att jag är en väldigt rolig, glad och inspirerande person och nästan känna mig lyckligt lottad att hela tiden få befinna mig inuti min egen hjärna. Men andra dagar känns det som att varenda tanke jag tänker är platt och det minst unika någon kan tänka ut.

 

Om du som läser den här texten känner igen dig i den känslan, oavsett jobb eller uppdrag du har framför dig, så hoppas jag att du väljer, som jag nu gjorde, att ändå tacka ja. För min föreläsning kom att handla väldigt mycket om att man ska känna att ens egen röst, ens egna perspektiv och åsikter, spelar roll och behöver höras av andra.

 

Det finns så mycket i livet som får oss att tvivla på oss själva. Men det finns också de som aldrig känner tvivel. Och varje gång jag tackar nej till något så bokas ju någon annan. Någon som kanske förvisso har intressanta perspektiv, men som inte har just mina. Och hur balanserad bild får vi av världen om enbart de som aldrig känner tvivel är de som alltid får höras?

 

Att förminska sig själv och sin egen duglighet är nog särskilt vanligt bland unga tjejer. Jag försöker tänka på det. Om jag vågar, då vågar kanske någon annan också. Om jag kan inspirera kanske andra också känner att de kan det. Och om jag totalt misslyckas, då kanske någon annan åtminstone kan känna att det går att misslyckas men att man överlever ändå.

 

Det gick väldigt bra. Jag tänker inte skryta, men det kom fram folk efteråt som ville ta selfies med mig. Då kände jag mig blyg igen. Men också väldigt nöjd. Jag lyckades med det jag skulle göra. Och hade jag misslyckats så är jag ändå glad att jag vågade, för ju fler gånger jag vågar desto mindre procent av gångerna kommer ju att vara misslyckade. För varje gång är ett träningspass.

 

Jag tränar. Jag jobbar på mina tio tusen timmar av att våga. Snart kanske jag är en expert på just det. Om inte annat kanske jag inspirerar andra att våga, och då är det värt ett och annat misslyckande. För varenda röst behöver höras, och tror jag på det när jag säger det, då måste även jag se till att höras, om än jag är rädd ibland.