Utan att lova någonting som han behöver hålla, har Kim fått legitimitet som internationell statsman, och hans land erkänns de facto av USA. Lägg till detta en inbjudan till Vita huset, och ett löfte från Trump att besöka Pyongyang (dit statsmännen nu köar för att få komma), och Kim hade de fått mer än han kunde drömma om.

Men det skulle komma ännu mer. Efter själva mötet lovade Trump att USA ska upphöra med militärövningarna med Sydkorea, med motiveringen att de är onödiga och provocerande, vilket är precis vad Nordkorea brukar hävda. Trump uttryckte också en önskan att att dra tillbaka de 32.000 amerikanska soldaterna i Sydkorea – utan att informera sina allierade Sydkorea och Japan om sina funderingar.

Det här är naturligtvis ljuv musik inte bara i Kims öron. Det är också vad Xi Jinping och Putin vill höra. Kina och Ryssland är mindre oroade över Kims kärnvapen än av utsikterna att USA ska öka sitt inflytande i grannlandet Nordkorera. Nu antyder Trump att USA tvärtom kan dra sig tillbaka från både Sydkorea och Japan - utan motprestationer!

Eftersom Trump redan lovat allt som Nordkorea vill ha, och mer till, lär Kim inte göra sig någon större brådska med att avveckla sina mödosamt anskaffade kärnvapen, i synnerhet som han inte tycks ha lovat mer än att ”arbeta” för en kärnvapennedrustning. Att arbeta för något är inte detsamma som att lova att genomföra något.

Inte heller lär Kim tro på säkerhetsgarantier och vaga löften om bistånd från en president som rivit upp ett dussintal avtal som USA högtidligt ingått med andra länder. Bara en månad före mötet med, drog sig USA ur ett bindande internationellt avtal om Irans kärnvapen. Och på flyget till Singapore återkallade Trump sin underskrift på ett dokument som antagits vid G7-mötet i Kanada. Ett annat skäl för Kim att skynda långsamt, är att USA nu troligen får svårt att upprätthålla sanktionerna mot Nordkorea. Kina har redan aviserat lättnader.

Det är inte fel att Trump träffar Kim, och att han eftersträvar en god relation till honom. Bättre det än att hota med ”eld och raseri”. Men problemet med Trumps formlösa diplomati är att den bäddar för allvarliga bakslag. Trump kan tro att Kim fallit för hans charm, och är beredd att lägga sitt öde i hans händer. Kim kan tro att det räcker att spela med i showen, och låtsas vara samarbetsvillig.

Trump är lättprovocerad, och får han kritik för avtalet på hemmaplan, finns dessutom en risk för att han pressar Kim för hårt. Man får komma ihåg att även om Kim är diktator, är han inte ensam. Familjen, militären och inte minst Kina vill säkert ha ett ord med i laget. Kim måste gå försiktigt fram, för att inte riskera makten.

Troligen accepterar USA till sist att Nordkorea förblir en kärnvapenmakt, mot att Kim avstår från att öka arsenalen, slutar testa missiler och tillåter någon form av inspektion. På Obamas tid, kallade man det för ”strategiskt tålamod”. Inte precis Trumps bästa gren, men en staty och militärparad till hans ära i Pyongyang, kan kanske få honom på andra tankar?