Mitt första jobb var på en snabbmatskedja, där jag och min kompis arbetade. De första veckorna jobbade vi gratis, eftersom vi inte lärt oss jobbet än och cheferna således tyckte att vi inte kunde anses ska ha betalt för det. Lönen var sedan på 75 kronor i timmen och vi fick inget OB-tillägg med hänvisning till att vi hade lov att äta mat från köket gratis. Den maten fick vi äta på den rast vi hade möjlighet att ta förutsatt att det inte kom in några kunder just den stunden. Kom det en kund under tiden vi åt fick vi gå och ta kassan, göra deras mat, och låta vår egen kallna.

Vi hade till en början bara några schemalagda timmar, för vi var ju nya och skulle vara tacksamma för de få timmarna vi fick. De äldre som jobbat där längre var de som skrev scheman. När de blev sjuka blev vi inringda. Då fick våra planer för dagen ändras till förmån för att gå och jobba, för vi visste att om man inte ställde upp på kort varsel skulle man inte vara välkommen tillbaka.

Det finns hundratals exempel som mitt. Ens första jobb känns stort för de flesta, och man vill visa framfötterna. Man vill visa sig duglig, snabb, flexibel, stresstålig, och överallt utnyttjas unga på arbetsmarknaden på liknande sätt. Det kan handla om obetald praktik på en klädkedja, svartjobb på byggen, att klippa hår eller sminka i utbyte mot referenser, eller skickas hem från sitt jobb på café mitt under ett pass för att det kom färre kunder just den dagen.

Artikelbild

| Ens första jobb ska vara roligt, men alltför många unga utnyttjas på arbetsmarknaden.

Vi var desperata och behövde pengar. Varenda krona var värdefull, och därför ställde vi inga krav. Samtidigt är det inte heller upp till artonåringarna att på ett prestigefyllt sätt tacka nej till jobb om villkoren är för dåliga, för det finns ju alltid någon annan artonåring att ringa in. Det ligger på oss lite äldre att se till att villkoren för alla är bra, så att ingen arbetare sätts i orättvis konkurrens mot en annan, för annars är vi snart alla utbytbara.

När jag började jobba som skribent några år senare körde jag frilans. Det fanns de som tyckte att jag kunde arbeta gratis för att just deras tidskrift var sådan bra exponering för mig. Samma sak igen. Men då hade jag redan ett fast jobb. Att skriva var något jag gjorde på sidan av, vilket kanske hade kunnat få mig att välja att göra det för en billig peng, men för mig betydde det att jag kunde värdera min produkt, värdera mitt arbete och min tid. Eftersom jag inte var i desperat behov av pengar behövde jag inte acceptera hur låg lön som helst. Jag var redan trygg.

Ibland ledde det till att de valde en annan, men ofta gick de med på mitt löneanspråk eftersom de annars inte skulle fått mitt arbete. Och det hoppas jag kan ha banat en liten väg för nya frilansskribenter. Det ligger på oss lite äldre vuxna, som befunnit oss på arbetsmarknaden längre än de som tar sitt första jobb, att se till att arbetsmarknaden är rättvis. Detta gör vi genom fackligt engagemang och genom att göra bra val som konsumenter.

Fika inte på ställen som utnyttjar sin personal. Köp inte produkter eller tjänster från företag som inte har kollektivavtal. Fråga din frisör om hen har avtalsenlig lön. Det är inte alltid lätt att ha koll på, men det är att göra kollektivistisk nytta. Och se över din egen arbetsplats. Utnyttjas unga, vikarier, och timavlönade? Har du möjlighet att säga ifrån mot chefen så gör det. För det är precis den möjligheten unga som är nya på arbetsmarknaden inte har.