I helgen fick vi besöka akutmottagningen med det yngsta barnet. Öroninflammation blev diagnosen och receptet på penicillinet skickades direkt till apoteket - redo att hämtas ut, användas och sedan tillfrisknas snabbt. Inget konstigt alls och någonting jag tar för givet.

Men mitt i denna självklarhet över hur en bakteriell infektion idag med enkelhet kan behandlas med medicin uppmärksammas antibiotikaresistensen i världen just denna vecka. World Antibiotic Awareness Week står världshälsoorganisationen WHO bakom. De har definierat antibiotikaresistens som ett av de största hoten mot den globala folkhälsan och även i Sverige ökar fallen visar siffror från Folkhälsomyndigheten.

Tio miljoner människor beräknas dö i antibiotikaresistenta infektioner år 2050 om inte åtgärder sätts in för att förhindra utvecklingen och de ingrepp som vi idag tar för givet, exempelvis kejsarsnitt, är beroende av fungerande antibiotika. Att vi idag, 70 år efter lanseringen av den första antibiotikan, står här beror delvis på den omfattande överanvändningen världen över och enligt WHO används det globalt sett mer antibiotika till friska djur än sjuka människor i syfte att stimulera tillväxt och förebygga just sjukdomar. Rätt ironiskt när man tänker på det.

Sverige har en jämförelsevis låg förekomst av antibiotikaresistens och det råder det en bred politisk enighet när det kommer till att prioritera arbetet kring det. Resistensen ser dock varken politiska skiljelinjer eller landsgränser och det pratas förvånansvärt lite om det hot som kan förändra hela vår syn på sjukvården.

Att för en stund visualisera en värld där människor rutinmässigt dör av infektioner, där avdelningar blir smitthärdar och operationer och organtransplantationer inte längre kan genomföras på grund utav risken kan göra vem som helst panikslagen. Så varför läggs det inte stora ekonomiska resurser på forskning inom det här området?

Svaret är bland annat ”ekonomiska utmaningar för läkemedelsföretagen”. En ny antibiotika skulle användas restriktivt och endast vid absolut nödvändighet i syfte att vara effektiv vid svåra infektioner där inget annat biter. Det gör direkt denna typ mindre lönsam vilket i förlängningen begränsar vinsten i relation till vad man investerat.

Resultatet av de här ekvationen är alltså i enkla drag att medan resistensen ökar så har forskningen de senaste 15 åren konstant minskat. WHO:s larm om hotet mot folkhälsan kan kanske även stavas kapitalism där tio miljoner liv inte verkar vara en morot nog.