Det politiska läget gör att jag ibland vill känna uppgivenhet. Jag tänker på Trump, Johnson, Åkesson. Alla nättroll, all rasism, allt våld mot kvinnor och HBTQ-personer. Klimathotet och hoten mot de som kämpar för en miljövänlig omställning. Det är svårt att ha ett jobb som hela tiden går ut på att komma i kontakt med allt som är dåligt i världen, och när jag är ledig (som jag ju varit under julen) låter jag helst bli att ens kolla på nyheterna.
Det brukar jag tänka å andra sidan är en lyx. De som dagligen läser tidningen, ser nyheterna, eller rentav läser Piteå-Tidningens ledarsida gör ju allt som oftast det på din fritid. För att det är viktigt att veta vad som sker i omvärlden, och bry sig om samhällsutvecklingen. Det är något de flesta gör av fri vilja, inte för att de måste.
Därför måste det ju antagligen finnas fler än jag som är förskräckta. Då är det också en lyx att få ha som jobb att förhoppningsvis sprida lite hopp hos andra. Jag hade nämligen inte kunnat ha det här jobbet om jag inte vore optimistisk inför framtiden. Jag tror nämligen, även när det är som svårast och världen verkar som mest mörk, att vi människor är sociala varelser som är kapabla till godhet.
När jag tänker på klimathotet, och det faktum att jorden i rapid fart håller på att brinna upp, så ser jag även den vilja hos så många att göra en förändring. Alltifrån mannen i Älvsbyn som installerat solceller på taket till kusinen i Stockholm som köpt en elbil. De är kanske inte personer som alla gånger håller med mig politiskt men som ändå gör sitt för vår planets, och därmed mänsklighetens, framtid.
När jag tänker på rasism och kvinnohat och hatbrott mot HBTQ-personer tänker jag också på de framgångar kampen emot allt detta nått. Du kommer inte undan med att använda N-ordet längre, och det finns inte längre ansett berättigat våld varken mot kvinnor eller HBTQ-personer. Sådana saker är helt enkelt inte ansett okej längre, vilket det var för bara några decennier sedan.
Vi människor bryr oss om varandra och planeten av naturen. Det kapitalistiska systemet har vant oss från detta, men det systemet är också människans verk och därför går det att ändra på. När jag, på en av årets halkigaste dagar, gled av vägen fick jag hjälp upp av en man som stannade. Han stannade inte för att hjälpa mig av någon annan anledning än att vara snäll. Han förväntade sig ingenting i gengäld, och han åkte därifrån utan att jag ens fick reda på vad han hette.
Sådana personer är vi nog alla innerst inne. Kanske inte Donald Trump, så det är väl tur för mig att han inte bor i Norrbotten och åkte förbi just då, men övriga. Vi är sociala varelser, och vi vill hjälpas åt. Det är något som jag aldrig kommer sluta tro på, oavsett hur mycket individualism uppmuntras av sociala medier och vinstjakt präglar vår gemensamma välfärd, eller ens när jag själv får hatbrev i min inbox för att jag skrivit om internationell solidaritet eller att Greta Thunberg är en rockstjärna.
Världen kan vara en hemsk plats, men den är också en så otroligt fantastisk plats. Och den tillhör oss alla som bor här, både djur och människor av alla nationaliteter, och det är något jag blir lycklig av att tänka på när man dag för dag hör på nyheterna om olika hemskheter som sker. Rasism, kvinnohat, homofobi och klimatförnekelses bästa vän är just goda människors uppgivenhet, och det är en känsla jag aldrig tänker låta mig själv känna och heller aldrig tänker godta hos någon annan.
