Några dagar före det amerikanska valet twittrade författaren och estradören Jonas Gardell:

”Hej Gud. Snälla gör så att det blir 9 november och att Trump har förlorat och hela världen inte måste trauma-behandlas! Tack på förhand.”

Men denna bön förblev ohörd – icke minst av majoriteten av de amerikanska väljarna. Donald Trump blir USA:s 45:e president och det innebär att världen blir en något osäkrare plats.

Hillary Clinton hade stått för kontinuitet i den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken och fortsatt Barack Obamas hantverk. Men Trump står för något helt annat, oklart riktigt vad.

Under hela valrörelsen har Trump vräkt ur sig budskap som väcker oro. Han har talat om att riva upp Parisavtalet om klimatet, USA:s uppgörelse med Iran, Nafta (det nordamerikanska frihandelsavtalet) och TPP (handelsavtalet i Stilla Havet). Den blivande presidenten har uttryckt sig välvilligt om Putin, beskrivit Nato som föråldrat och gjort uttalanden som skapar osäkerhet i både Baltikum och Ukraina. ”Om vi nu har kärnvapen, varför kan vi inte använda dem?”, drog han till med i en intervju.

Valet av denne totalt oberäknelige figur skakar om hela den internationella samarbetsordningen. Donald Trump representerar något annat än USA:s traditionella syn när det gäller säkerhetspolitik, öppenhet mot världen, frihandel och samarbete med EU.

Han är dessutom inte bara fjärran från Demokraterna Barack Obama och Hillary Clinton. Han står även för något helt annat än legendariska republikanska presidenter som Abraham Lincoln, Dwight D Eisenhower och Ronald Reagan. De var anständiga högermän som aldrig uttryckte sig nedlåtande om kvinnor, mexikaner eller funktionshindrade.

I grund och botten för deras politiska gärning fanns en medkännande konservatism – en ideologisk kompass och riktning.

Någon sådan värdegrund finns inte hos Trump. Det handlar bara om Trump. I sina valtal (och även i sin tidigare näringslivskarriär) har han framstått som en ren narcissist.

Vi känner igen det i form av Trumps ständiga självhävdelse, hans överdrivna självkänsla, den uppförstorade självbilden, det ständiga behovet av att själv befinna sig i centrum – och oförmågan till empati.

Det är bedrövligt att amerikanska folket nu valt denne man till sin främsta företrädare. Men det sänder även en viktig signal till de styrande i alla världens länder.

Det visar farorna i ett land där arbetslöshet, utanförskap och brist på delaktighet blir för stor. Det försvagar även starka demokratier. Då är det lätt att lockas av populister som pekar ut snabba lösningar på komplexa samhällsproblem.

Det är ju inte första gången i världshistorien som väljare röstar på en auktoritär man som angriper minoriteter, hotar att sätta politiska motståndare i fängelse, talar om konspirationer mot folket och säger sig ha en ”quick fix”.

Den amerikanska grundlagen (med maktdelningen mellan kongressen, högsta domstolen och presidenten) begränsar visserligen Trumps aktionsradie. Men han kommer att spela en central roll för USA:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Han kommer att vara överbefälhavare för USA:s väpnade styrkor i världen, vilket skrämmer och känns obehagligt denna dystra novemberdag 2016.