Abdolah är homosexuell och var tvungen att lämna sitt hemland Iran för att han blev påkommen. Han hamnade i fängelse där han blev väldigt illa behandlad av de andra fångarna, hans föräldrar betalade för att han skulle släppas fri och skickade honom att fly till Europa eftersom de älskade honom men övriga släktingar ansåg honom vara en skam för familjen.

Vi kan ju stanna där. Tänk så mycket ångest och sorg en människa ska känna som bara varit med om en av de sakerna. I Nyhetsmorgon säger Abdolah att “I Sverige finns regnbågsflaggan, här har hbtq-personer jättebra rättigheter” och berättar att han insåg när han kom till Sverige att i och med sina egna erfarenheter var han tvungen att berätta om dem. “Man måste kämpa, man måste sprida kunskap” avslutar han.

För ett par veckor sedan beslutade Migrationsverket att avslå Abdolahs asylansökan. Varför? För att han inte ansågs vara tillräckligt homosexuell. I ett första samtal har nämligen Abdolah uttryckt att han tror att han är bisexuell, men senare ändrat sig och sagt att han är homosexuell.

På 70-talet slutade homosexualitet betraktas som en sjukdom i Sverige. Nu för tiden firar vi Pride, homosexuella har rätt att både gifta sig och skaffa barn, och vi kan stoltsera med den progression vårt land haft de senaste årtiondena när det kommer till just hbtq-personers rättigheter.

Precis som de som ser sig själva som heterosexuella, är homosexuella inte en homogen grupp. Det finns de som är femme, de som är butch, och allt där emellan. Det finns de som vetat nästan sen födsel vilken sexuell läggning de har, och det finns de som det tagit längre tid för att komma fram till och landa i det.

Skillnaden mellan att komma fram till att du är homosexuell eller hetero är att om du är hetero är det ingen som ifrågasätter varför du är det eller frågar dig när du insåg att du var det. Det är det som kallas norm. Att vi förutsätter att folk är heterosexuella.

Normer förtrycker, men behöver inte vara diskriminering. Vi kanske blir förvånade när någon vi antagit var hetero kommer ut som gay, men vi behandlar inte personen illa eller annorlunda för det. Vi är bara präglade av normen, och det är någonting vi alla måste tänka på att jobba bort.

Det som normen också kan innebära är att vi själva inte vill inse, förnekar, eller att det rentav bara tar längre tid för oss att förstå att vi är av annan sexuell läggning än vad som är norm. För att antagandet att någon är hetero inte bara gäller folk omkring oss, vi själva är ju precis lika skolade i vad som är norm. Därför är det inte heller inte ovanligt att inledningsvis tänka att man är bi, även om man är gay.

Det vi ser nu är institutionaliserat förtryck. När en svensk myndighet ifrågasätter trovärdigheten hos en hbtq-person för att han i detta fall sagt att han först trott att han var bisexuell, och senare ändrat sig och fastslagit att han är homosexuell.

Med tanke på att vi i Sverige är så stolta över att ha kommit så långt i hbtq-rättigheter, precis som Abdolah fastslog när han intervjuades i Nyhetsmorgon, är det ta mig tusan inte klokt att en statlig svensk myndighet har laglig rätt att kränka hbtq-personer på detta inhumana vis.

Vad ska man tro händer med Abdolah när han utvisas, baserat på vad som hände honom i hans hemland innan han flytt till Sverige och blivit hbtq-aktivist? När hans sexualitet fortfarande var något han åtminstone försökte dölja? Tror vi livet blir lättare för honom nu? Migrationsverkets beslut är skamligt, och så länge sådant här får ske kanske vi svenskar ska inse att även om vi kommit längre än många andra länder, har vi fortfarande lång väg att gå när det kommer till hbtq-rättigheter.