Med regeringens senaste förslag i flyktingpolitiken, sänds nu signalen att Sverige inte längre är ett generöst asylland. Men det är tveksamt om det är nödvändigt och risken är att vi nu får en dominoeffekt i Europa.

Det uttalade syftet med förslagen som bland annat innebär att det blir svårare för många flyktingar att få familjen till Sverige och att tillfälliga uppehållstillstånd blir norm, är att försämra Sveriges rykte som generöst asylland. Det angivna skälet är att mottagningssystemet är överbelastat och att ekonomin är ansträngd.

Till och med oktober hade drygt 112 000 personer sökt asyl i Sverige. Många av dem kommer att få avslag, men det är lätt att förstå att mottagningssystemet är ansträngt.

Samtidigt måste vi hålla i minnet att vi har en befolkning på nästan tio miljoner, en urstark ekonomi och en välfungerande offentlig sektor. Inte heller är vi i närheten av att använda Sveriges hela kapacitet. Att utnyttja offentliga lokaler i högre utsträckning och göra som under andra världskriget verkar det inte finnas en tanke på. Inte heller använder vi civilsamhällets väldiga potential.

Enligt en opinionsundersökning från Ipso är var tredje svensk beredd att ta emot flyktingar i sitt hem, det innebär att det finns uppemot 1,4 miljoner potentiella flyktingboenden. Men Migrationsverket vänder sig endast till uthyrare som kan ta emot fler än trettio personer. Nu finns det emellertid ett privat initiativ med ambitionen att komma runt Migrationsverkets riktlinjer genom att skapa paket om 30 enskilda personers erbjudanden och därefter teckna kontrakt med Migrationsverket. Initiativet har redan och utan marknadsföring och finansiering 800 föranmälda (den som vill erbjuda tak över huvudet till en flykting kan föranmäla sig på www.zamarit.se). Initiativ av detta slag borde staten stödja ekonomiskt och organisatoriskt, istället för att hålla fast vid regelverk som gör att privatpersoner måste vika sig dubbla för att kunna hjälpa till. Det svenska civilsamhället är dessutom nyckeln till en bättre integration. Staten borde därför vara på tårna och understödja vanliga människors engagemang.

Inte heller ekonomiskt betraktat har vi nått någon sorts gräns, det är nästan alla ekonomer överens om. Flyktingmottagning är i grunden inte en driftskostnad i statens budget, utan en mycket långsiktig investering, varför man kan lånefinansiera utgifterna. Men det förhärskande synsättet är att det finns en motsättning mellan att finansiera flyktingmottagning och att betala för välfärd, vilket bygger på föreställningen att invandring gör att fler måste dela på samma välfärd. Det är fel. Att säga att vi borde ta emot färre flyktingar för då blir vi inte så många som måste dela på samma välfärd, är lika insiktsfullt som att säga att vi borde skaffa färre barn för då blir det mer över till oss som redan finns.

Invandring är en investering i en större befolkning och i en annan åldersstruktur, det sista är inte minst viktigt mot bakgrund av den ålderspuckel som vi står inför. De 45 000 barn som sökt asyl i Sverige i år är en väldig tillgång för Sverige på sikt, men det förutsätter att vi börjar behandla flyktingar på samma sätt som vi behandlar oss själva: som tillgångar för landet Sverige, inte som kostnader.

Hela detta ekonomiska resonemang bygger dock på att vi utfärdar permanenta uppehållstillstånd. När regeringen nu föreslår att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli normen, blir Sverige stående med kostnader som inte kan hämtas hem på sikt. Därutöver kommer det redan ansträngda mottagningssystemet att belastas med än mer byråkrati då Migrationsverket återkommande måste ompröva personer som man redan beslutat om. Samtidigt kommer ovissheten och osäkerheten för de med tillfälliga uppehållstillstånd att motverka integration och inträde på arbetsmarknaden. Tillfälliga uppehållstillstånd är därför irrationellt ur ekonomiskt, administrativt och socialt perspektiv.

Politiken är endast rationell utifrån regeringens målsättning om den fungerar som signalpolitik och tvingar fram mer ansvarstagande i de andra EU-länderna. Det är sant att det inte är Sveriges flyktingpolitik som är problemet utan de andra EU-ländernas, men tyvärr tror jag inte att världen fungerar såsom regeringen hoppas. Istället riskerar vi få en negativ dominoeffekt.

Den svenska brickan faller och effekten sprider sig utåt genom Europa. Vad finner vi vid dominospelets slut?

Där finner vi Medelhavet, där fler barn kommer att sättas i båtarna nu när anhöriginvandringen stramas åt; där finner vi Libanon och Turkiet som trots sämre förutsättningar tar ett långt större ansvar än vi någonsin gjort och som kommer att få en än mer ansträngd situation; där finner vi Europas taggtrådsbarriärer som ska ”upprätthålla gränserna” – och utanför taggtråden kommer flyende människor att hungra, fast i snö och lera.

När det moraliska taket sänks, då sänks också det moraliska golvet. Det är den största risken med regeringens nya flyktingpolitik.