Han beskriver ortens mentalitet som alldeles för snäv. Förmodligen är det samma känsla av klaustrofobiska snävhet som får folk att dra från sin hemort, om det så är Köping, Dorotea eller en förort till Stockholm. Har man gott om pengar kanske man hittar sin plats på jorden under någon av de långa resorna runt om i världen. För oss andra handlar det snarare om att söka jobb på annat ort, eller läsa vidare i en stad som har ett universitet, högskola eller folkhögskola.

Dokumentären genomsyras av en uppgivenhet. En känsla av att ens öde är förutbestämt och att livet handlar om att försöka göra det bästa av situationen. Och det är där bilarna kommer in. Raggarkulturen. Krökandet. Där finns det en gemenskap.

Eller är gemenskapen en konstruktion för att för att slippa konfrontera livets baksidor som dålig ekonomi, trasiga familjer och blygsamma framtidsutsikter? När andra ser sig själv som chefer på större företag, som entreprenörer eller forskare ser Sami drömmande ut mot timmerbilen som kör förbi dem, när hans egen bil, stående längs vägkanten, slutat fungera. ”Nån gång ska jag köra timmer”, säger han.

I dokumentären återkommer fäder som lämnat, eller alltid varit frånvarande. Att läsa vidare är inte på kartan. Heltidsjobb lockar inte. Eller, mer känslan av att inte klara av vanliga arbetstimmar, samma tider dag efter dag. ”Svenssonlivet” är den värsta mardrömmen, med fast jobb. Barn. Hus. Kanske handlar det mest om tanken på en ofrivillig, ordnad tillvaro.

In i det sista åker deras gäng på raggarträffar och halsar ”renat” ur flaskan, som ett sätt att ta makten över sina egna liv. Är det någonting man kan bestämma över, är det i alla fall att inte kliva in i regelbundenheten och slentrianen.

Allteftersom tiden går suddas de skarpa kanterna mellan att ”vara Svensson” och att ”inte vara Svensson” ut. Att ha en ordnad tillvaro behöver inte innebära att man ger upp sig själv och vem man är. Att ha tak över huvudet, pengar på kontot och någonstans att tvätta sina kläder måste inte nödvändigtvis vara undergången.

Är det verkligen just ”Svenssonlivet” som skrämmer? Tvärtom är det snarare ett förakt mot en välstruken medelklass jag anar. Att somna dyngrak under en husvagn någonstans i, säg, Rättvik blir ett sätt att ta tillbaka sin bakgrund, en bakgrund som folk med ljusblå skjortor skrattar hånfullt åt. Att säga: ”att komma hem till två skrikande ungar inte är ett alternativ” blir den gyllene medelvägen till att både värna sin identitet som någon som klarar sig själv, och samtidigt ta avstånd från ett inrutat familjeliv.

Skräcken för att fastna i sitt förflutna och rädslan för att förlora sig själv om man vågar ta steget framåt är skulle jag säga handla om att värna sin klassmentalitet. Själv känner jag av den varje dag. Vem är jag att ta så här mycket plats i samhället? Och hur tusan hamnade jag egentligen här, på ledarsidan?

Jag svor på att aldrig läsa vidare på universitetet men är tusenfalt ödmjuk för det faktum att jag faktiskt fått chansen. Att beträda rum jag aldrig i min vildaste fantasi trodde jag skulle få tillgång till ser jag aldrig som min förtjänst, snarare slumpen i kombination av hundra år av politiska reformer, om att utbildning och en social trygghet aldrig ska vara förbehållet en liten klick i samhället.