Igår var det den nittonde november. Den Internationella Mansdagen. Innan vi går in på mansdagen måste vi dock prata kort om dess motpart, den Internationella Kvinnodagen. “Kvinnofrågan”, som den förr kallades, ansågs ungefär tills dess att Feministiskt Initiativ blev ett parti med en mer omfattande väljarbas, ligga i periferin av svensk politik (likt Miljöpartiets inverkan på miljödebatten). 

Kvinnor tjänar mindre, sliter mer, objektifieras i media och kastas i skräphögen på ålderns höst. Den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på är hennes eget hem, eftersom den mest sannolika gärningsman som kommer vålla hennes död är hennes egen partner. Vi uppmärksammar den Internationella Kvinnodagen, åttonde mars, för att blicka tillbaka på den feministiska kampens landvinningar, kräva synliggörande av kvinnoförtrycket och visa solidaritet med världens kvinnor.  

”Kvinnofrågan”, trots att den blivit större, befinner sig fortfarande i periferin av politiken, och att vara feminist är att staka i motvind och att prata med väggar. Feminismen är ett sidoperspektiv till mannens världsbild, som i sig utgör själva grunden kring vilken hela vårt samhälle är uppbyggt.

Våra demokratiska värden, vår ekonomi, och vår arbetsmarknad har utformats efter mannen. Blicken, intresset och bedrifterna som ska tillfredsställas och uppmärksammas i kulturen och sporten utgår från mannen. Mannen utmålas som försörjare och beskyddare, men har historiskt sett aktivt undanhållit kvinnor möjligheten att både utbilda och försörja sig själva.

Marinerade i våldsfantasier och självförakt dödar män varandra, sina partners och sig själva, men lyckas ändå i slutändan framstå som det samlade, rationella könet. Kritiserar någon kan man alltid skylla på naturen. Samtidigt som vi upplever en enormt progressiv samtid när det kommer till kvinnokamp, upplever vi därför också en konservativ backlash. Och så får vi mansrättsaktivister. Humanismens mest patetiska suck.

De flesta frågor som mansrättsaktivister driver kan lätt fångas upp under det feministiska paraplyet, till exempel män som våldtas och utsätts för pedofili (majoriteten av andra män), hbtq-frågor som rör män och män som lider av psykisk ohälsa. Mansrättsaktivister har större intresse av att visa på feminismens ondska än att bedriva konstruktiv kamp för egen del. De driver en kamp emot, inte med.

Det ligger inte i kvinnors ansvar att gå män tillmötes och försäkra sig om att de känner sig bekväma och hemmastadda inom den feministiska diskursen. Då gör vi fel. Ifall män är bekväma och allt lunkar på betyder det att ingenting förändras och att ingen förändring sker. Och där har vi ett problem. Det verkar nämligen inte ligga i gemene mans intresse att försöka göra världen mer jämställd.

Vad är då mansdagens syfte? Att sätta mäns välbefinnande och hälsa i centrum? Om det inte görs ur en normkritisk kontext är det helt meningslöst då samhällets prio om välbefinnande och hälsa utgår från mannen. Vi behöver inte ännu en dag där mannens förträfflighet uppmärksammas lite till. Män fyller det politiska rummet, det mediala rummet, alla rum som finns, till bristningsgränsen. Bokstavligen alla dagar utom åttonde mars är mansdagen. 

Vi lever alla, män som kvinnor, under patriarkala normer, könsroller och förtryck, men det är män som går segrande ur denna världsordning varje gång. Och vi tänker inte ens särskilt mycket på det, för det har alltid varit så, som vattnet för fiskarna.