Det senaste året har ett helt nytt politiskt landskap utstakats. Socialdemokraterna har tagit kliv till höger men försökt omprofilera sig som ett parti som verkligen driver arbetares frågor, vilket borde vara avgörande för hela Socialdemokraternas existensberättigande.

Klart att de driver arbetares frågor. Men frågan är om det verkligen går att utradera klassklyftor om man klappar arbetarklassen med ena handen samtidigt som man stryker en rik medel och överklass med andra handen. Moderaterna har tagit kliv till höger och anammat en mer konservativ linje och tappat sina socialliberala väljare.

Centerpartiet har marknadsfört sig stenhårt som ”det gröna högerpartiet”. De lockar gruppen väljare som inte är sossar, men gillar svensk mat och klimatet. Kristdemokraterna har förstärkt sitt värnande om den svenska ”idétraditionen” (vad det nu innebär) och allmänt familjekonservativa värderingar.

Det här skiftet i svensk politik innebär att Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna står rätt stilla i opinionen.

Däremot har ett nytt politiskt klimat gynnat både centern och Kristdemokraterna. I majs partisympatiundersökningen från SCB fortsätter Kristdemokraterna att klättra i opinionen och landar på rekordsiffror på 13 procent, en ökning med över sex procent jämfört med riksdagsvalet.

Moderaterna å andra sidan störtdyker med 3,8 procent. Centerpartiet minskar visserligen i SCBs undersökning jämfört med 2018 års riksdagsval, men det goda resultatet i EU-valet tyder ändå på att de har lyckats utmärka sig blad de borgerliga partierna.

Kristdemokraternas klättring innebär också att stödet för Sverigedemokraterna minskar. Visst, Sverigedemokraterna har ett starkt stöd. Men deras uppenbara nackdel är att de inte har någon partistruktur, en politik som inte går ihop i praktiken och är allt för populistiska. Kristdemokraterna har inte heller en politik som går ihop i politiken och har minst lika populistiska ådror som Sverigedemokraterna.

Men Kristdemokraterna har åtminstone en ordentlig partistruktur. Kristdemokraterna blir alternativet för dem som tycker att Sverigedemokraterna har för mycket pajasfasoner men gillar den konservativa hållningen.

Borde man nämna Liberalerna kanske? Bortsett från att Moderaterna sakta men säkert minskat i opinionen efter partiledarbytet från Fredrik Reinfeldt, men likväl efter Alliansens splittring, har samma tendenser kunnat anas från Liberalerna. Skillnaden är att Moderaterna har i alla fall bytt både partiledare och slipat sin ideologiska spets.

Liberalerna har mest försökt sitta still i båten. I politiken funkar det inte att bedriva ”passiv politik”, vilket visar sig i opinionen. Skulle det vara val i dag skulle inte Liberalerna komma in i riksdagen. Med ett nytt politiskt landskap kommer också nya förutsättningar. Det är uppenbart att väljarna kräver tydlighet. Socialdemokraterna kommer fortsätta minska om de inte lägger om kursen och på allvar tar arbetares villkor på allvar.

Vi snackar alltså höjda arbetsgivaravgifter för att få in mer pengar till både socialförsäkringssystemet och till pensionerna. Vi snackar högre skatt för höginkomsttagare och att arvsskatten måste återinföras. Bland annat.

Ska Liberalerna överhuvudtaget ha en chans att sitta kvar i riksdagen måste de börja utmärka sig. Vad är det som gör Liberalerna speciella? Man pratar om att Socialdemokraterna som ”partiet mellanmjölk”, men i det nya politiska landskapet har Liberalerna blivit de som stryker mest medhårs och byter allianser som en annan byter strumpor för att alltid försöka tillhöra det vinnande laget. Det vinner man inga val på.