Kvinnorna ska återvända själva och den yezidiska religiösa ledningen har förkunnat att dessa kvinnor ska ses som rena, oskulder. Men barnen ser man som muslimer och befläckade av ”papporna”, de vill det yezidiska samhället ha tillbaka och det förekommer än det ena svepskälet, än det andra.

Familjerna skulle inte acceptera det, man har gjort tolkningar ur religiösa texter, man drabbas av åsiktsmobbar på sociala medier och mitt i allt detta står kvinnor som tagits till slavar för att sedan tvingas hem utan sina barn.

Det yezidiska samhället sviker den grupp som är oskyldigast av oss alla – barnen. De här kvinnorna, mödrarna, träffar Cecilia Uddén för Sveriges radio och de de ber om sanktioner och krav från omvärlden, för att slippa tvingas isär från sina barn. Men kan vi som omvärld ställa krav på någon innan vi rår om vårt eget hus?

”Barn ska först och främst behandlas som offer. Oavsett vilken lösning man än tar fram så måste besluten fattas utifrån barnets bästa”, säger Panos Moumtzis som är FN:s samordnare för humanitär hjälp i regionen som täcker in Syrien och det stora, stora flyktinglägret al-Hol där det också finns 60-80 svenska barn.

Diskussionen har förts i veckor nu, och signalerna från svenska regeringen är tydlig: Om möjligt ska barnen tas hem, men man måste jobba noggrant när det gäller barnens ursprung och huruvida de faktiskt är föräldralösa eller inte.

Kanske är det därför som fallet med syskonen Skråmo har gått snabbare. Att mamma och pappa är döda är bekräftat, och flera av syskonen är födda i Sverige och har svenska papper, eller åtminstone personnummer. För man vill ju inte tro att det är deras blondhet, ett stort uppslaget reportage i DN med bilder på de undernärda syskonen och påtryckningar från morfaderns hemland Chile som ligger bakom att de här barnen särbehandlas.

I många länder förs diskussionen om barnens eventuella skuld och vad man kan förvänta sig av dem i framtiden. Så har fallet varit i Frankrike där en högt uppsatt jurist jämförde dessa barn med vandrande bomber. Men i God morgon världen (28/4) intervjuades en sociolog som jobbade med just dessa barn och det han säger är så klokt: barn tycker inte som sina föräldrar, men barn är lojala med sina föräldrar.

Att vara lojal med sin förälder eller vårdnadstagare är en evolutionär strategi – men det gör inte barnet till en medbrottsling. Än mindre kan man, som den yezidiska kulturen bjuder, hävda att barn är nerfläckade, orena eller bärare av sina fäders skuld och religion. Däremot är barn från krigszoner skadade på många sätt, ofta med post-traumatisk stress exempelvis, och de behöver ju hjälp!

Hur ett samhälle behandlar sina svagaste säger mycket om samhället i helhet, brukar man ju säga. Nu är det faktiskt upp till bevis. Kommer oskyldiga barn påföras en skuld som aldrig varit deras? Allt fler europeiska länder verk vilja ta sitt ansvar och ta hand om barnen, men också brottslingarna till föräldrar. Det ökar pressen på det yezidiska samhället att acceptera inte bara sina egna döttrar, utan också deras barn.