Vart femte år vaknar journalistkåren till liv. När det är dags för EU-val, är det dags att rapportera om EU. Väljarna undrar med rätta vad deras företrädare gjort den gångna mandatperioden, och det är medias skyldighet att informera dem.

Någonstans där slår det slint. Det är svårt att sätta sig in i och granska alla svenska ledamöters arbete ingående i efterhand. Redaktionerna ligger efter. Man kanske har en frilansjournalist från Bryssel i telefonboken, men hon är fullbokad ända fram till valdagen.

Då serveras snabblösningarna. Man gör långa intervjuer med europaparlamentarikerna utan att kunna ställa insatta följdfrågor. Timmar av politikerskryt transkriberas rakt av på ett sätt som aldrig hade godtagits om det gällt inrikespolitiken.

Man sammanställer obegripliga siffror, utan att kunna tolka dem. Tidigare i veckan publicerade Dagens Nyheter till exempel en lång artikel om hur flitiga de svenska europaparlamentarikerna varit. Cecilia Wikström (L) låg i topp och tilläts kommentera ”Jag är sån som person, jag tycker om att jobba”.

Nog är Wikström en duktig politiker. Men sammanställningen är bisarr. Den som skrivit under flest ändringsförslag är Centerpartiets Fredrick Federley. Vad ändringsförslagen handlat om får vi inte veta – kvantitet antas slå kvalitet. Samma sak gäller viktiga uppdrag som föredragande, ansvarig för lagstiftningsärenden, trots att sådana jobb kan vara väldigt olika. En del uppdrag kräver knappt något arbete alls, medan andra är riktigt tunga.

Allt vi får ta del av är siffrorna, och att Cecilia Wikström är en sådan person som tycker om att jobba.

Det går att urskilja en trend. Den EU-intresserade journalisten Emanuel Karlsten ville granska hur ofta svenska ledamöter röstat fel i Europaparlamentet. Det gjorde han genom att redovisa hur ofta svenskarna rättar sina röster, vilket förstås är något annat än hur ofta de röstar fel.

Den som rättar sina röster ofta kan lika gärna ha en god vana att gå igenom omröstningsresultat i efterhand. Det påpekar Karlsten i texten, men trots det använder han statistiken för att försöka visa hur ofta ledamöterna röstat fel.

Även här är Cecilia Wikström duktig, hon har inte rättat många röster. Varför då? Jo, hon ”är väl förberedd” och ”kan det här jobbet”, enligt sig själv. Där tar granskningen slut. Ingen frågar ledamöterna hur deras rutiner före och efter omröstningarna ser ut.

Att kvantifiera EU-arbetet på missvisande sätt är en dålig kompensation för en hel mandatperiod av journalistiskt ointresse. Ingen hade gått med på att inför ett riksdagsval framställa en topplista över de som lagt flest motioner som en lista över de som jobbat hårdast. Nivån av slapphet som godtas så fort det rapporteras om EU är unik.

Kolla upp exakt vad Cecilia Wikström gjort med sina uppdrag. Följ arbetet under hela mandatperioden och ställ ledamöter till svars direkt för hur de röstat, så att de inte kommer undan med att aldrig rätta sina röster.

Märkligt långa intervjuer och trasslig statistik hjälper knappast väljare hitta sina favoriter i EU-valet. Visst vill vi veta vilka som har varit duktigast, men helst med säkrare metoder än att fråga politikerna själva.