Återigen talar Svenskt Näringsliv och borgerliga opinionsbildare om att ”de höga minimilönerna” i Sverige är ett hinder för ungdomar, utrikesfödda och lågutbildade att ta sig in på arbetsmarknaden. Men hur är det egentligen med det ständiga snacket om att Sverige har för höga ingångslöner?

Det är givetvis en självklarhet att den som saknar yrkeserfarenhet och är ny på jobbet ska ha lägre lön än den som jobbat många år i yrket.

Men så är det ju redan i dag. Lägstalönen för en myndig hotell- och restauranganställd är faktiskt bara 15 783 kronor per månad.

Det kan inte med några rimliga mått mätt betraktas som en särskilt hög lön.

Uppenbarligen utgör inte heller detta löneläge ett hinder för att anställa ungdomar i servicesektorn.

Ungefär hälften av alla anställda i hotell- och restaurangbranschen är under 26 år.

Snarare kanske hotell- och restaurangbranschen ta sig en funderare på om arbetsvillkoren inte är för dåliga.

Många väljer att lämna branschen efter bara några år. En svag löneutveckling, i kombination med osäkra anställningsförhållanden, gör att många söker sig till andra yrken. Kompetent och erfaren arbetskraft går förlorad.

Därför behövs en diskussion om hur vi skapar bättre och tryggare arbetsförhållanden även för hotell- och restauranganställda. En förstärkt låglöneprofil känns inte som en framgångsväg.

I LO-rapporten ”Avtal 2012 – lägstlöner, lönespridning och arbetslöshet bland unga vuxna” motbevisas dessutom talet om att sänkta ingångslöner ger lägre ungdomsarbetslöshet.

Till exempel har Norge och Danmark ungefär samma nivåer på sina ingångslöner som Sverige. Men ändå har Sverige högre ungdomsarbetslöshet än sina nordiska grannar.

Därför kan ungdomsarbetslösheten inte förenklas till en lönefråga.

Ett betydligt värre problem är att många svenska ungdomar saknar gymnasieexamen, har fel utbildning i förhållande till den kompetens som efterfrågas och att det alltför länge saknats en fungerande arbetsmarknadsutbildning.

Ungdomar som saknar gymnasiebetyg är klart överrepresenterade bland de arbetslösa.

Frågan är dessutom hur låga ingångslönerna ska bli för att de ska betraktas som tillräckligt låga för de borgerliga opinionsbildarna.

För några år sedan talade Centerpartiets Annie Lööf om att sänka ingångslönerna med hela 25 procent.

Men vilken levnadsstandard skulle det ge lågavlönade städerskor och servitriser?

Tankesmedjan Arena Idé har räknat på konsekvenserna. I rapporten ”Ett anständigt liv” finns resultaten.

”Det går inte att leva på sänkta ingångslöner med 25 procent. Det är inte en klok lösning för samhället att människor ska behöva vara beroende av bidrag eller skaffa flera jobb för att kunna få ihop sin ekonomi”, säger Shadé Jalali, författare till rapporten.

De hushåll som drabbas är singelhushållen, särskilt ensamstående mammor. Med sänkta ingångslöner får de många gånger livsvillkor som ligger under den relativa fattigdomsgränsen.

”I dag är var femte förälder ensamstående och kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Det är ett hårt slag mot dem att säga ni behöver gå ner ännu mer i lön”, säger Shadé Jalali.

Annorlunda uttryckt: Debatten om sänkta lägstalöner handlar också om vilket samhälle vi vill ha.

Ska vi ett Sverige där alla kan leva på sin lön? Eller ska vi ha ett samhälle med löner som inte räcker till mat, hyra och en skälig levnadsstandard?