Det är väl tämligen etablerat nu att det nya högerblocket i svensk politik består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Hur otydlig M än väljer att vara gällande detta så inser de förstås att de aldrig någonsin kommer att ha regeringsmakten i Sverige utan SD:s hjälp.
I Norge har just detta hänt. Sverige och Norge har ju någon slags hatkärlek sinsemellan, vi gillar att tävla mot varandra i de sporter bara vi är bra på och vi skojar gärna på varandras bekostnad. Men förutom möjligen inställningen till EU så är Norge och Sverige extremt lika. Inga länder i världen är egentligen så lika när det kommer till demokrati och det politiska systemet.
De norska Moderaterna, Høyre, bildade regering ihop med det norska parti som man kan likna vid Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet. Detta på en grund som mycket liknar det svenska Januari-avtalet. Januari-avtalet är ju som bekant den politiska uppgörelse som finns mellan de svenska regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet, samt Centerpartiet och Liberalerna som genom avtalet gått med på att vara stödpartier åt regeringen.
I "det norska Januari-avtalet” agerade de norska Liberalerna, Venstre, och de norska Kristdemokraterna, Kristelig Folkeparti, stödpartier åt högerregeringen. På denna grund har Norge styrts sedan 2013, med mindre förändringar. Det som är unikt är att denna regering är den första i norsk historia där Fremskrittspartiet faktiskt sitter i regering.
De svenska Socialdemokraterna har alltid haft lite problem med sina bundsförvanter. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har åtminstone historiskt sett varit ganska bångstyriga (vilket Vänstern fortfarande är). Dessa mindre partier har inte S kunnat bestämma över hur som helst, vilket märks särskilt i och med den tydliga oppositionsroll Vänsterpartiet bara de senaste månaderna.
Det var enklare för de svenska Moderaterna på den tiden då deras allians bestod av Liberalerna, Centerpartiet, och Kristdemokraterna, då dessa partier i mångt och mycket bara var glada och tacksamma över att få vara med i en regering. Men nu är ju M i ett annat läge, där regeringsmakten kanske kommer vara inom räckhåll rent mandatmässigt i riksdagen, men där samarbete kommer vara svårare.
I veckan meddelade Fremskrittspartiet att de menade lämna regeringen, efter att Norge tagit tillbaka en norsk kvinna med kopplingar till terrororganisationer, för att hennes norska barn var sjukt och hon vägrade låta barnet åka tillbaka till Norge utan henne. Kort sagt, barnet skulle tillbaka till Norge. Kvinnan skulle inte det. Men så blev det ändå.
Frågan är förstås komplex. Men den borde inte vara nog för att få en regering att gå i kras. Det som sägs nu är att Fremskrittspartiet alltjämt tänker fortsätta vara stödparti åt den regering som statsminister Erna Solberg (Høyre) leder. Men framtiden är givetvis oviss för den norska regeringen.
Det som skett i Norge borde få Moderaterna i Sverige att fundera över framtiden. Hur det, rent praktiskt, ska gå att få ihop en grund för en regering ihop med Sverigedemokraterna. För SD är, likt både Vänsterpartiet i Sverige och Fremskrittspartiet i Norge, ett parti som är nöjda i opposition och som väljer sina egna principer före eventuella samarbeten.
Det är inte konstruktivt, det är inte en stabil grund för att kunna leda ett land, men det är något som gör att partiet uppfattas som kompromisslöst i dess goda bemärkelse. Och detta kan Moderaterna få svårt att parera i framtiden.