De senaste veckorna har de mesta nyheter kretsat kring bränderna i Australien. Australien är hem för tusentals arter som nu riskerar att utrotas, och klimatkrisen har sällan känts så påtaglig som när man ser bilder av koalor som brunnit upp i sina hem. Utöver alla djur har såklart även massvis av människor tvingats fly och överge sina hem.
Det är svårt att inte känna en känsla av dystopi. Rekordvärme, vindar som låter elden sprida sig, och ett orange ljus över hela kontinenten. I en krönika i The Guardian beskriver forskaren Gemma Carey hur att få missfall i sin graviditet under dessa veckor fått henne att undra över huruvida hon vill bli gravid igen. “I värsta fall hade jag skapat en person som skulle födas bara för att se världen gå under” skriver hon.
Carey beskriver också hur hon lyckades ta sig till en barnmorska i en stad längre bort från lågorna av den enkla anledning att hon hade råd med en flygbiljett när flygplatserna väl öppnat igen efter att ha varit stängda på grund av all rök. Hade hon varit en annan, utan den möjligheten, hade hon fått sitt missfall ensam i en brandhärjad stad, utan möjlighet till vård eller hjälp.
Klimatförändringarna påverkar oss alla, men ändå på ett ojämlikt vis. De i Australien som inte haft möjlighet att ta sig ifrån de områden som myndigheterna uppmanat folk att lämna får klara sig själva. Samtidigt har Australiens konservativa premiärminister Scott Morrison sagt att klimatförändringar skulle kunna vara en av flera skäl till att hans land står i lågor, och detta är en lång sträckning för den annars klimatförnekande premiärministern.
Hur många länder ska behöva stå i brand, eller drunkna av ökande vattennivåer, eller torka ut tills jorden är ofruktbar, innan världens ledare erkänner att allt detta beror på mänsklighetens agerande? Och hur länge kan man blunda innan ens ögonlock bokstavligen bränns bort och det inte längre går att agera proaktivt?
Klimatkrisen är här och nu. Många hävdar att det redan är för sent att göra något. Men om det verkligen är så, då är det verkligen konstigt att krishanteringen är så undermålig. Om klimatförnekande politiker inte vill erkänna att dessa förändringar beror på klimatet, så borde de ju åtminstone värna sin befolkning och försöka rädda dem undan bränder som “av en slump” dyker upp allt mer här och var runt planeten.
Igår inleddes den svenska försvars- och säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i Sälen. En snabb titt på programmet visar att denna fråga inte står högst på dagordningen. Och visst, nog är det relevant att prata rysk utrikespolitik på ett försvarspolitiskt evenemang i Sverige. Men vår tids säkerhetsfråga kommer inte handla bara om risken för invasion.
Framtidens säkerhetsfrågor kommer att handla om just det vi sett i Australien. Hur garanterar vi en jämlik trygghet i en värld som håller på att gå under? Om man inte vill låta så dystopisk kan man åtminstone fundera över på vilket sätt jämlikheten kommer in i situationer av kris.
Om bränder, likt de i Australien och även Sverige sommaren 2018, blir allt vanligare, om vattennivåerna stiger och vissa platser blir obeboeliga, hur garanterar vi en evakuering som inte består av att de som har råd att fly fältet också blir de enda som klarar sig? Hur säkerställer vi en rättvis fördelning av flyktingar när det är en global klimatkris vi alla bidragit till, och inte krig, som är skälet till att människor flyr sina hem? Det är frågor som borde ligga högst på agendan för årets Folk och Försvar.