Men det så kallade mönstersamhället blev inte kvar för att stanna. Kopparpriserna sjönk och både tillgången och kvalitén på malmen visade sig inte vara vad man trodde. Mindre än tio år efter att riksnyheten om Laver spreds stämplade gruvarbetarna ut från sitt sista skift och Sveriges mest moderna samhälle avvecklades.

Men drömmen om Laver lever i högsta grad. För regeringen Löfven skapar det en obekväm intressekonflikt som tvingar Socialdemokraterna till nödvändiga politiska vägval. Det är dags att dra av plåstret om Laver.

Långtgående planer och försök att etablera världens största dagbrott väcker hopp hos somliga och framkallar ramaskri bland andra. Sedan 2009 har Boliden Minerals AB provborrat i området. Planen är att öppna en gigantisk koppargruva som ska täcka en yta om 5000 hektar.

Gruvbolaget lockar med möjligheter till nya arbetstillfällen, ökat intresse för svensk gruvnäring och ekonomisk tillväxt. Motståndarsidan pratar istället om enorma miljörisker och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Gruvan, som ligger i Natura 2000-områden, hotar den biologiska mångfalden, rennäringen och den samiska kulturen. Det är politiska intressekonflikter som öppnar djupa sår i den socialdemokratiska identiteten.

2015 gav Länsstyrelsen rött ljus på grund av miljöskäl: ”Naturvärden och rennäring ska gå före gruvdrift”. Beslutet fick också medhåll från Bergsstaten, myndigheten som ansvarar för gruvfrågor. Men Boliden har överklagat och Lavergruvans framtida existens har de senaste två åren legat i regeringen Löfvens händer. Det är en redan långdragen process som innebär ett ansvar som inte längre går att ducka för.

Socialdemokraternas Ungdomsförbund (SSU) har aktier till ett värde av 1,5 miljoner kronor i Boliden. Samtidigt säger sig SSU stå för en progressiv miljöpolitik och samers rättigheter. Dessa politiska intressen rimmar inte helt väl ihop. SSU borde använda sitt ägarskap i Boliden för att ta ansvar för miljön och urfolks rättigheter, och ligga på regeringen att göra det samma.

När Stefan Löfven (S) besökte Piteå i slutet av februari gavs tydliga besked att "Sverige naturligtvis ska vara en gruvnation”. Samtidigt klargjorde Löfven att resurserna i marken måste användas på ett miljömässigt hållbart sätt: ”det är vår skyldighet gentemot nästa generation”. Att både ha och äta kakan är som bekant inte möjligt.

Frågan om Lavergruvan är komplex. Men Sveriges största parti och regeringen Löfven, som både säger sig värna om miljö, mänskliga rättigheter och samtidigt vill att Sverige ska vara en gruvnation, kan inte ha beröringsskräck för de obekväma frågorna.

Det är inte konstigt att skon klämmer för Socialdemokraterna, men nu måste regeringen sätta ner foten en gång för alla.