En av de första som terroristerna i Paris dödade var en algeriskfödd korrekturläsare på satirtidningen Charlie Hebdo. Sedan dödade de en muslimsk polis. Andra som dödades i attentaten var judar, kristna och kanske någon ateist. Terrorn slår blint, och det är viktigt att vi i den krisstämning som nu råder i Europa inte pekar ut en viss trosriktning, även om förövarna av de fruktansvärda dåden var muslimer.

Det pågår inget religionskrig, och inte heller någon allmän radikalisering av världsreligionen islam. Det just nu ökade hotet mot Västeuropa beror på politiska händelser i Mellanöstern, framför allt knutna till Syrien och Irak, inte på att islam vill lägga under sig världen och krossa demokratin – den ”Arabiska våren” tyder på raka motsatsen.

Mer än 80 procent av alla terroristdåd (som väst definierar dem) drabbar en handfull länder - Irak, Afghanistan, Pakistan, Syrien och Nigeria - och offren är i allmänhet muslimer. Västeuropa hade före attentaten i Paris i år förskonats från större terroristdåd sedan 2012 när sammalagt sju judiska skolbarn och franska soldater i Toulouse dödades av en ensam terrorist med algeriska rötter. 2011 tog högerextremisten Anders Behring Breivik livet av 77 unga människor i Norge.

Dessförinnan hade inte så mycket hänt sedan tåg- och tunnelbaneattentaten i Madrid 2004 och London 2005 med 191 respektive 52 döda och tusentals skadade. Dessa terrordåd var kopplade ländernas deltagande i USA:s krig i Irak. Tidigare orsakades de flesta terroristdåden i Europa av separatistiska rörelser i Storbritannien (IRA), Spanien (ETA) och Frankrike (Korsika).

Den jihadistiska terrorismen föddes under Sovjets krig i Afghanistan, späddes på under krigen i Irak och Afghanistan och al-Qaida har nu under det nya varumärket Islamiska staten (IS) hittat en fristad i delar av Syrien och Irak. IS får stöd av sunnitiska grupper i Irak som förtrycks av den shiitiska majoriteten i landet, och utnyttjar gamla föreställningar om en gränslös islamisk stat (kalifat) för rent territoriella anspråk. Gruppen är oerhört hänsynslös, och numera också militärt slagkraftig med hjälp av f d Saddamofficerare och erövrade amerikanska vapen.

Det handlar om makt, etnicitet och ren girighet snarare än religion. Det gäller också den närbesläktade rörelsen Boko Haram i Nigeria. Korruption, laglöshet och sönderfallande stater är grogrunden för dessa rörelser, inte islam. Det hindrar inte att frustrerade unga muslimer i Europa kan svälja det religiösa budskapet, eller att militanta muslimska predikanter kan utnyttja det för sina syften. De som återvänder från strider i dessa områden utgör givetvis ett hot.

Det finns goda skäl för Europa att öka beredskapen mot nya terrordåd, men det är inte islam som religion vi ska frukta och rusta oss mot. Då har vi större anledning att frukta de politiker i Europa som utnyttjar våldsdåd med islamistiska förtecken för att skapa rädsla och främlingsfientlighet. Vad Europa behöver är en politik som inkluderar våra invandrare, inte stigmatiserar dem. Det handlar om utbildning, jobb och åtgärder som motverkar segregation.

Redan etablerade terrorister får bekämpas med effektivare polisiära metoder. Sverige och Europa måste också bli aktivare när det gäller att försöka lösa de konflikter som ligger bakom de nya utbrotten av terrorism i Mellanöstern och Afrika. Idag tvår vi våra händer och sätter upp staket i tron att vi kan hålla världen ute. Det är naturligtvis inte möjligt med tanke vår närhet till och gamla band med dessa områden.