Som vikarie i vården har jag ett av de viktigaste jobben – att ta hand om våra äldre. Jag har chans att göra nytta. Att bidra så ordinarie personal som arbetar året runt får en välförtjänt semester.

För mig handlar jobbet som vårdbiträde om omsorg, välbefinnande, glädje och livslust. Att få se in i en gammal människas ögon, att få hålla en gammal hand i sin och att få torka tårar och trösta.

När jag fick mitt vikariat blev jag mycket glad och gick till jobbet varje dag i en vecka med glädje.

Till min förskräckelse har jag flera veckor gått till jobbet med en klump i magen - många gånger när väckarklockan ring har jag velat ringa och sjukanmäla mig som alla andra gör. Detta på grund av ordinarie personal som fräser, skäller, gnäller, pratar skit om allt och alla, hymlar med ögonen, gör att man känner sig värdelös, pratar inte, förväntar sig att jag ska utföra arbetet som deras kollega som är på semester med 25 års erfarenhet.

Att kämpa hela dagarna för att de äldre ska ha det bra, och sedan få en utskällning har gett mig den insikten att nästa sommar ska jag inte arbeta inom vård och omsorg.

Jag har lärt mig läxan den hårda vägen. Inte undra på att vården krisar när bemötandet brister hos personalen. Den ordinarie personalen kan gå ut på sommaravtal istället. Vissa av er hoppas jag aldrig mer kommer i min närhet. Nu är jag äntligen fri från helvetet! Mitt vikariat är över och jag lever med tilltufsat självförtroende.